"För god för denna värld var Stellers sjöko,
Som betade en gång vid Berings sund.
De fromma djuren plaskade och döko
vid stranden bland de växter som de slöko,
troskyldigt mumsande i farans stund.
När människan fann dem, gick det också galet:
de dogo ut på sjuttonhundratalet."
Harry Martinsson och Björn von Rosen har gemensamt besjungit de egendomliga
varelser som en gång i tiden levde på några öar i det allra nordligaste
Stilla Havet. De var släkt med manatéer och dugonger och precis som versen
berättar är de utdöda. Sjömännen kom dit; de stora djuren smakade bra och
var dessutom fullständigt orädda för människorna. Deras öde var beseglat.
Men ett skelett finns att beskåda på Zoologiska muséet i Lund, nästan komplett
och bland de bäst bevarade i världen. När Erik Adolf Nordenskiöld äntligen
hade tinat loss, seglade han ner genom Berings sund och besökte de öar där
Stellers sjöko en gång hade levt. Han steg i land och besättningen samlade
ihop en försvarlig mängd skelettrester av de utdöda djuren. I första hand
tänkte Nordenskiöld på Vetenskapsakademiens samlingar i Stockholm, men
tillräckligt mycket blev över för att han även skulle skicka en låda med ben
till Lund. Och hur det nu kom sig blev faktiskt skelettet i Lund väl så
komplett som det i Stockholm.
Men nu riskerar Stellers sjöko att återigen hamna i en låda för att
magasineras någonstans på Gastelyckan, den blir svårtillgänglig för forskare
och garanterat otillgänglig för allmänheten. Det är ett öde som sjökon
kommer att dela med garfågeln (en av de få som bevarats), uroxen och hornet
från en av de jättehjortar som en gång strövade i de skånska skogarna.
Hornet ser ut som en troféjägares våta dröm – spännvidden kunde uppgå till
över tre meter.
Zoologiska Muséet i Lund är inte ett museum i tiden; numera har skelett och
uppstoppade fåglar ersatts av dataanimeringar och hologram. Men det gamla
muséet har något att meddela om ett universitet som närmar sig sitt
350-årsjubileum och om de människor som verkat vid detta. I stället för att
förvisas till otillgängliga magasin borde de gamla benen få berätta om de
varelser de en gång var, och om de människor som samlade in dem och förde
dem till sin älskade Alma Mater. Här öppnas möjligheter för fruktbara möten
mellan natur- och kulturvetare. Historia ger identitet, öppnade ögon och
fördjupade insikter.
Naturligtvis innehåller samlingarna också skelett av djur som fortfarande
existerar; valar och giraffer för att bara nämna några av de mer
utrymmeskrävande. Här erbjuds pedagogiska möjligheter: när min sexåriga
sondotter fick se valen utbrast hon: "Titta farfar, valen har händer!"
Hon hade fått en första insikt i allt livs sammanhang.
Idag växer högskolorna upp som svampar ur marken; de flesta gamla lärdomssäten
har insett att det knappast är sund marknadsföring att stuva undan sin
historia i väl igenspikade lårar. Uppsala har skapat ett vackert och
välbesökt evolutionsmuseum av sina gamla naturaliesamlingar; vad gör Lund
med sina?
Nils Uddenberg
Författare och professor