En benig historia

"För god för denna värld var Stellers sjöko,
Som betade en gång vid Berings sund.
De fromma djuren plaskade och döko
vid stranden bland de växter som de slöko,
troskyldigt mumsande i farans stund.
När människan fann dem, gick det också galet:
de dogo ut på sjuttonhundratalet."

Harry Martinsson och Björn von Rosen har gemensamt besjungit de egendomliga varelser som en gång i tiden levde på några öar i det allra nordligaste Stilla Havet. De var släkt med manatéer och dugonger och precis som versen berättar är de utdöda. Sjömännen kom dit; de stora djuren smakade bra och var dessutom fullständigt orädda för människorna. Deras öde var beseglat.

Men ett skelett finns att beskåda på Zoologiska muséet i Lund, nästan komplett och bland de bäst bevarade i världen. När Erik Adolf Nordenskiöld äntligen hade tinat loss, seglade han ner genom Berings sund och besökte de öar där Stellers sjöko en gång hade levt. Han steg i land och besättningen samlade ihop en försvarlig mängd skelettrester av de utdöda djuren. I första hand tänkte Nordenskiöld på Vetenskapsakademiens samlingar i Stockholm, men tillräckligt mycket blev över för att han även skulle skicka en låda med ben till Lund. Och hur det nu kom sig blev faktiskt skelettet i Lund väl så komplett som det i Stockholm.

Men nu riskerar Stellers sjöko att återigen hamna i en låda för att magasineras någonstans på Gastelyckan, den blir svårtillgänglig för forskare och garanterat otillgänglig för allmänheten. Det är ett öde som sjökon kommer att dela med garfågeln (en av de få som bevarats), uroxen och hornet från en av de jättehjortar som en gång strövade i de skånska skogarna. Hornet ser ut som en troféjägares våta dröm – spännvidden kunde uppgå till över tre meter.

Zoologiska Muséet i Lund är inte ett museum i tiden; numera har skelett och uppstoppade fåglar ersatts av dataanimeringar och hologram. Men det gamla muséet har något att meddela om ett universitet som närmar sig sitt 350-årsjubileum och om de människor som verkat vid detta. I stället för att förvisas till otillgängliga magasin borde de gamla benen få berätta om de varelser de en gång var, och om de människor som samlade in dem och förde dem till sin älskade Alma Mater. Här öppnas möjligheter för fruktbara möten mellan natur- och kulturvetare. Historia ger identitet, öppnade ögon och fördjupade insikter.

Naturligtvis innehåller samlingarna också skelett av djur som fortfarande existerar; valar och giraffer för att bara nämna några av de mer utrymmeskrävande. Här erbjuds pedagogiska möjligheter: när min sexåriga sondotter fick se valen utbrast hon: "Titta farfar, valen har händer!" Hon hade fått en första insikt i allt livs sammanhang.

Idag växer högskolorna upp som svampar ur marken; de flesta gamla lärdomssäten har insett att det knappast är sund marknadsföring att stuva undan sin historia i väl igenspikade lårar. Uppsala har skapat ett vackert och välbesökt evolutionsmuseum av sina gamla naturaliesamlingar; vad gör Lund med sina?

Nils Uddenberg
Författare och professor

Författare:
Publicerad 30 augusti 2011 13.34
Uppdaterad 30 augusti 2011 13.34

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu