Söndagen den 16 september 2001 stängde bostadsutställningen Bo01 i Malmö. Under de första utställningsveckorna hade det varit förvånansvärt glest i visningslägenheterna, men nu var det trängsel framför målsnöret.
Jag såg Nisse Hellberg från Wilmer X strosa längs Sundspromenaden. Han var definitivt inte ensam. Det var köer överallt. Solen sken över något som trots allt tycktes arta sig till ett slags succé även om mörka moln tornade upp sig vid horisonten.
På kvällen ringde jag till Kvällspostens redaktion, vars chef jag då var. Jag fick veta att vår fotograf inte släppts in på mässans avslutningsfest. Det var svårt att förstå varför. Vad kunde vara så känsligt med en trevlig partybild?
Dagen därpå kom förklaringen. Bo01 hade ställt in betalningarna. Kånkat, helt simpelt. Klart att mässcheferna inte hade velat ha några festbilder tagna. De kunde ju se rubrikerna och bildtexterna framför sig. ”Skål för springnotan!” eller ”Sedan diskade de sig ut”, med mera i den stilen.
Den stadsdel vi i dag kallar Västra hamnen föddes som skandal. Och då inte som en liten skandalunge, utan som en stor fet, fläskig, hårig praktskandal.
Jag måste erkänna att jag glömt bort det, och jag tror inte jag är ensam om det. Ändå var efterspelet till mässan uppseendeväckande. Fem personer i mässledningen åtalades, bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu. I tingsrätten friades alla fem, men i hovrätten dömdes två av dem, en tidigare vd och hans ekonomichef till villkorligt och böter för bokföringsbrott.
Pressen var inte nådig. Spydigheterna var fräsande bränningar i ett hav av indignation. I Kvällsposten tryckte vi en ledare om Reepalus roll med rubriken ”Myglaren”. Sydsvenskans annars lågmälda löpsedel ropade i mörkt raseri: ”Bo01 solkar Malmös rykte”.
I dag är allt detta borta med vinden, inte bara för att den Bo01-historien rullades upp i skuggan av 11 september-attentatet i New York.
Försvinnandet bekräftar också den gamla regeln att triumferar man i krig, politiska val och stadsplanering är det bara det folk minns. Skiten längs marschvägen glöms bort.
Stora utställningar har i över 150 år präglat städer och nationer:världsutställningen i London 1855, känd för sitt Crystal Palace, dito i Paris 1889 då Eiffeltornet byggdes, den vita staden i Chicago 1893, New York 1939, Sevilla 1992.....
I Sverige har Stockholmsutställningen fått en särställning i historieskrivningen. Det var då funktionalismen kom till Sverige, det var då Sverige blev modernt på riktigt. Det vet alla. De stora form- och arkitekturutställningarna har överlag ofta fått tjäna som konfirmationsfester, en bekräftelse på att nu har världen, landet, staden börjat ett nytt liv: nya kläder, nya vanor, nya idéer. Tack vare utställningarna har det gång på gång byggts nytt, i stor skala. Så till exempel försåg bostadsutställningarna vid skiftet mellan 1990-tal och 2000-tal Sverige med en väldigt massa vita nyfunkishus i hamnlägen. De markerade att också Sverige nu blivit ett Medelhavsland, i alla fall mentalt.
Många, för att inte säga de flesta, av de stora utställningarna i Sverige har varit problem- och skandaltyngda, mer eller mindre. Få kommer håg just det i dag.
Göteborgsutställningen 1923, till exempel, gick med stora ekonomiska underskott. Men det man minns är att Göteborg tack vare utställningen fick Götaplatsen, Botaniska trädgården och Liseberg. Baltiska utställningen i Malmö sommaren 1914 var originell såtillvida som att den var ett slutackord snarare än en invigningsfanfar. Den kom att bli ett farväl till jugendepoken, det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets optimism, freden. Kriget bröt ut under pågående utställning och sedan blåste Ferdinand Bobergs väldiga torn sönder i en storm.
Men det Malmö kommer ihåg är festen. Det Malmö fick var Pildammsparken och Fersens väg.
Bo01 skulle egentligen ha blivit Bo00, invigts ett år tidigare, år 2000, och iscensatts på Ön i Limhamn. Hade dessa planer förverkligats skulle Malmö varit en helt annan, och mycket sämre, stad i dag.
Beslutet att skjuta på mässan ett år, och flytta den till det gamla industriområdet i Västra hamnen, har varit av avgörande betydelse för Malmös utveckling under de senaste tio åren.
Stan fick en chans att hitta sig själv, och tog den. På mark förgiftad av nederlag - först nedläggningen av Kockumsvarvet, sedan fiaskot med Saabfabriken - byggde Malmö nu en stadsdel som var en sinnebild för återvunnet självförtroende.
Kockums hade kring 1910 lämnat sina verkstäder vid nuvarande Davidshallstorg, som då kunde förvandlas till innerstadskvarter. I stället lade Kockums för lång tid framåt beslag på havsutsikten. Nu tog staden tillbaka Öresund. I Klas Thams stadsplan för Bo O1-området sammanfördes det bästa, stadsgatan, med det bästa, havet.
Kritiken mor projektet var ändå, eller just därför, skoningslös. Inte från alla håll, men från många. När utställningen öppnade i maj 2001 slog ordförande i hyresgästernas riksförbund, Barbro Engman, fast att Bo01 var en ”förolämpning” mot vanligt folk.
- Vi behöver inget Disneyland för de rika, förklarade hon i Aftonbladet.
Just det ordet ”de rika” var mycket frekvent i debatten om de nya kvarteren. Ett lika nästan lika flitigt nyttjat begrepp var ”reservat”.
Malmö behövde inget reservat för de rika, sas det.
Det var fel, i två led. För det första behövde Malmö vid denna tid verkligen fler ”rika”, det vill säga fler resursstarka skattebetalare. I två decennier hade skattekraften i stan, den beskattningsbara inkomsten per malmöbo, stadigt minskat, från tolv procent över rikssnittet 1980 till nästan tio procent under rikssnittet i slutet av 90-talet.
För det andra var Västra hamnen-området varken tänkt eller byggt som ett reservat. I så fall är också Möllevången ett reservat.
En vacker sommardag under utställningsperioden simmade ett 50-tal autonoma, syndikalistiska och kommunistiska aktivister från Ribban över till mässområdet. De var politiskt korrekt klädda i svarta badbyxor och baddräkter och matchande badmössor/svarta luvor och hade beväpnat sig med svartröda fanor och en uppblåsbar delfin. De var arga inte bara över att medelklassen här klumpade ihop sig på samma ställen utan också över att medelklassen dessutom ryktades vara sugen på att flytta till Möllevången vilket skulle göra Möllan till ett mindre, eller var det mer(?), heterogent område.
Blandat bra borta, men inte hemma. Reservat dåligt vid vatten, men inte kring torg. Bostadspolitiken kan vara komplicerad ibland.
Kulturskribenten Dan Jönsson visste redan tidigt att det skulle sluta illa i Västra hamnen. I en artikel på Sydsvenskans kultursida den 12 maj 2001, manade han fram urbana interiörer från Sydafrika, Rhodesia, Angola och Brasilien: ”låsta grindar, vakthundar och armerade murar krönta av taggtråd eller glasskärvor”, och slog fast att det naturligtvis var ”politik” att i en segregerad stad som Malmö ”förlägga ett reservat för den övre medelklassen till en plats som vänder ryggen inte bara åt de problematiska förorterna utan även åt stadskärnan och de mer välbärgade områdena västerut. En plats som utmärks av sin folktomhet. En plats, med andra ord, där man kan bo utan att tvingas se en käft förutom sina grannar”.
Alla som upplevt trängseln vid Sundspromenaden en sommardag - kafébesökarna, solbadarna, tonåringarna från Rosengård och Kroksbäck, turisterna, kärleksparen, familjerna med picknikckorgar, de medelålders cyklisterna, muskelmännen med överarmar som vattenmeloner, studenterna med ryggsäckar och kaffemuggar – alla vi vet nu att Dan Jönsson och många med honom spådde fel.
Men de kunde ha fått rätt. Hade Malmö valt att bygga på Ön istället för i hamnen skulle den nya stadsdelen mycket väl ha kunnat utvecklas till ett gated community, om än med osynliga murar och grindar.
Det som räddat Västra hamnen från att bli ett reservat är dess urbanitet. Det är inte enbart hyresnivån i husen som avgör om ett område ska bli slutet och segregerat eller ej, så fall skulle Manhattan vara världens största gated community. Det viktiga är att gatorna och torgen kring husen förblir tillgängliga, att människor av många olika slag kan och vill ta dem i bruk.
Västra hamnen var aldrig någon isolerad ö, området var länkat direkt till ett av Malmös mest urbana stråk, Ribersborgsstranden, och redan från början tänkt som ett brohuvud i ansträngningarna att bygga samman det gamla industriområdet med den gamla innerstaden.
Att byxa exklusivt och spännande här var en riktig och viktig demokratisk strategi, den resulterat i att Malmö har blivit en mindre, inte mer, segregerad stad, en mer sammanhållen stad med fler mötesplatser. Äran för det tillkommer inte minst alla som gjort området till sitt; alla som tar sig dit för att titta på havet, visa upp sig, bada, fika och känna sig lite malliga över sin stad.
Tillsammans har medborgare och makthavare gjort det bästa av det bästa. Jag tycker vi kan gratulera oss, nu när Bo01-området fyller tio år.