Publiksuccén är ett faktum. På Pride Park strosar medelålders och unga,
barnfamiljer och singlar, biffiga läderbögar och chica flator i cowboyhatt,
hårdspacklade transor och vanliga svenssonhomos. I utställningsbåsen skyltar
kommersiella aktörer – banker, flygbolag, glasögondesigners – vägg i vägg
med representanter för folkrörelser, politiker och myndigheter. KTH delar ut
kolor, Venhälsan hivtestar, Räddningstjänsten gör gnuggis-tatueringar.
Festivalen är sponsrad upp över öronen, vilket har gjort det möjligt att
utvidga området med författar och kulturscener, feministisk träffpunkt och
ett generöst cirkus- och teaterområde för barn. Det är rörande hur hela
samhället omhuldar och backar upp denna festival – regnbågsflaggan fladdrar
från alla stadens bussar.
Den gnälliga kritiken om att Pride liknar Vattenfestivalen har missat poängen.
Folkligheten är i själva verket en knivskarp politisk manifestation. Genom
att göra Pride till en tjohejig folkfest och familjefestival utmanas
gränserna mellan minoritet och majoritet.
Det är en historisk triumf vi bevittnar denna vecka, slutet på en kamp som
varat i generationer. I marschen från bajamajan till öltältet erövras
symboliskt det fullvärdiga medborgarskapet. Christer Fuglesang introducerar
det halvkassa Abbacoverbandet och mer normalsvenskt trivselpräktigt än så
här blir det inte.
Det enda perversa är priset på starkölen.
JENS LILJESTRAND