SÖNDAG 8.3
En bil har brunnit utanför Stadion under matchens gång. I övrigt har söndagen
varit lugn. Klockan är tjugo över åtta på kvällen när Harel Levy slår in
matchbollen och säkrar totalsegern för Israel.
Med det sätts också punkt för en vecka i Malmö som rymt alla känslans olika
spektrum. Som rört upp politiska stormar. Som framkallat sorg och vrede och
hat. Som kostat oräkneliga miljoner. Som kanske kommer att förändra själva
bilden av Malmö. En jävla vecka på många sätt.
TISDAG 3.3
Presskonferens i Baltiska hallen med svenska Davis Cup-laget. Vad gör vi här?
Jag är inte riktigt säker men Mats Wilander pratar om Thomas Johanssons
hälsena. Han är diplomatisk, skämtsam och undflyende.
Vad tycker de om situationen?
– Säkerhetspådraget är såklart lite större än vanligt. Men det betyder bara
att spelarna inte kan gå ut och köpa godis på kvällarna.
(skratt)
– Ja men vikten av att kunna gå ut och äta och så?
– Det handlar ju mer om vikten de lägger på sig.
(skratt)
– Kan man skilja på idrott och politik?
– Ja det kan man väl. Men det är tråkigt när man inte kan det.
(tystnad)
Sex spelare i rad i vita träningsoveraller. De tycks nollställda, avsigkomna,
blickarna fokuserade på varsin död punkt i tomma luften. De pratar om
underlag och skador och laguttagningar och skador. Detta förstår vi: Alla
har spelat bra på träning. Och ja, det känns bra. Det känns verkligen bra.
Situationen är galen. Allt som sägs och allt som inte sägs. En hälsena och en
Gazaremsa. Världar kolliderar som yra såpbubblor.
En halvtimme senare sitter det israeliska laget på samma podium. Detta förstår
vi: Alla i laget är besvikna över beslutet att spela matchen utan publik.
Alla uppfattar beslutet som en politisk markering. Men de har spelat bra på
träning. Det känns bra. Det känns trots allt bra.
– Jag vet, säger Andy Ram, att Israel hamnat lite mer i fokus på senare tid,
på grund av situationen i …
Han avslutar inte meningen, tystnar för en sekund och fortsätter sedan med ett
”men” i en annan riktning. Vilket var ordet han fastnade på? Gaza? Varför
kunde han inte uttala det?
Under hela veckan bär jag runt på senaste numret av den norska tidskriften
Samtiden. Jag har den med mig också här i pressrummet. Där finns ett
bildreportage av Bruno Stevens, den ende västerländske fotograf som var på
plats under Gazakriget. Alla bilderna är tagna i Gaza mellan den 12 och 15
januari. På nästan varje bild är det barn.
Mohamed Ahmed, sjutton år, sittande på en bår, stel som is, med 35-procentiga
brännskador över kroppen.
Aissa Mohammed Armilat, tolv år, ligger död på en säng. Levrat blod som runnit
från näsan ner över kinden.
Islam Al Battran, fjorton år, svept i vita lakan. Död, liksom sin mamma och
fyra syskon efter en luftattack.
Ezzadine, fem år, och Bilal, sju år, ligger döda på en bår. Endast deras
händer sticker ut ur svepningen. De är små, såriga och smutsiga.
En namnlös pojke, kanske fem år, som ligger på en säng med uppspärrade ögon,
skriker i vanvettig skräck.
Över 460 barn dog under den där månaden i Gaza. Det är min sons förskola
gånger sex. Och det är en stor förskola.
Är det rättvist att tänka på dem nu? Är det rättvist att begära att
tennisspelare, funktionärer, journalister, aktivister och politiker ska
tänka på dem? Ja, i någon mening är det faktiskt det. Om vi menar allvar med
att idrotten är en skådeplats för hela samhället, om de israeliska spelarna
menar allvar med att de ser sig själva som ambassadörer för staten Israel,
då måste vi också hålla i minnet vad som är den enskilt mest betydelsefulla
faktorn till kontroversen kring matchen, nämligen vinterns Gazakrig.
För en absolut majoritet av alla dem som är kritiska mot matchen är det den
första och viktigaste anledningen. Ja, det finns massor av andra skäl. Men
detta är det första. Det kommer att krävas en del viljestyrka för att hålla
det i minnet de kommande dagarna.
TORSDAG 5.3
Enligt SMHI är det nu vår i Malmö. Men på gatorna blåser oberäkneliga
vintervindar. På P-huset Annas graffitivägg sitter en stor målning med
texten ”Welcome. Stay at Hotel Radisson”. Tidigare satt där en målning med
texten ”Stoppa Matchen”. Enligt tidningsuppgifter bor båda lagen på just
Hotel Radisson.
På Orkanen hålls en extrainsatt Skiftesföreläsning om idrott och politik. Rolf
Jönsson, från Riksidrottsförbundet, slår fast den officiella linjen: ”Vi ska
stödja den palestinska idrotten, men vi ska också stödja den israeliska. Av
samma skäl egentligen. För att idrotten ska vara en kontaktyta.”
”Jag tycker det börjar bli obehagligt nu”, säger Tomas Peterson, professor i
idrottsvetenskap. ”Jag är rädd för att människor ska bli skadade.”
FREDAG 6.3
Klockan åtta på morgonen står vi och huttrar utanför avspärrningarna. Det har
flaggats för aktiviteter, möjligen blockad. Men det är fler journalister än
aktivister på plats. En fiktiv tennismatch mellan en ”israel” och en
”palestinier” iscensätts. Den senare tvingas spela med händerna bakbundna.
Domaren är ”amerikan” och israelen vinner med 20– 0.
Inne i Baltiska hallen servar Thomas Johansson igång första matchen strax
efter två. Israeliska flaggor draperar de tomma läktarna. En man placerar ut
plakat med orden ”We’re proud of you”.
”För tv-kamerorna” säger han.
Bakom mig på läktaren sitter en man som pratar amerikansk engelska. Han
kommenterar allt som händer med hög röst. ”Yeah, hot tennis, come on!”. Han
säger att Thomas Johansson ser fet ut.
Utanför, fast det hör vi inte, svävar polishelikoptrarna över Malmö. Som om de
vill påminna oss om någonting. Vi väntar bara nu. Vi är förbi punkten där vi
kan förändra någonting. Det som ska hända kommer att hända.
LÖRDAG 7.3
Så fort de svartklädda når Stadionområdet formerar de sig och rusar mot
polisavspärrningarna. Det hela följer en förutbestämd mall. På ett ögonblick
är allt kalabalik. Människor som rör sig fram och tillbaka utan riktning.
Skrik, explosioner, stenar som dunsar mot bilarnas plåt. I kaoset försvinner
kronologin. Minnet blir fragmenterat. Allt som i efterhand återstår är
isolerade bilder.
Jag ser journalister och fotografer som omedelbart rusar efter de svartklädda.
Många är klädda i gula västar. Ett tv-team, en man och en kvinna, har
hjälmar på sig. De står precis vid konfrontationsplatsen, med kamerorna
riktade som förnumstiga pekfingrar: Se vad det här handlar om! Se vad det är
vi har väntat på! En maskerad man gör sin mediala plikt och hoppar upp på
taket av en polisbuss. Kickar sönder lamporna med teatraliska sparkar. I
minst en vecka har vi väntat på den, förstasidesbilden, den internationella
storsäljaren. Nu är den hemma.
Några palestinska män försöker handgripligen stoppa en grupp svartmaskerade.
Tar stenarna ur deras händer. Runtomkring skriker människor desperat åt de
svartmaskerade att låta bli.
Från scenen ropar en allt hesare Mohannad Yousif i mikrofonen: ”Ni förstör för
Palestina. Ni som bråkar är inte välkomna tillbaka hit.” Han gör ett
storartat jobb under hela händelseförloppet
Människor tar på Yousifs uppmaning varandra i händerna och bildar en lång
kedja, för att med sina kroppar skilja de som bråkar från alla andra. Men
efter en stund rusar många av de maskerade tillbaka in bland massan framför
scenen. Bryter sig genom kedjan. Gömmer sig i mängden, bland gamla, unga och
barnvagnar. Som fega satar.
En medelålders kvinna går fram till fyra maskerade män. Hon säger åt dem att
om de ska vara här måste de ta av sig maskerna. De svarar inte, vänder bara
ryggen åt henne och lommar iväg som skamsna småpojkar. Hon följer efter dem
och upprepar sitt krav. De förmår inte ens möta hennes blick.
Några dansar. Andra gråter. De flesta rör sig långsamt runt med uppgiven sorg
i ögonen.
Inga israeliska flaggor bränns. Inga hakkors syns till. Inga antijudiska
slagord hörs. Samma dag har Folkpartiledaren Jan Björklund åter uttalat
kritik mot Malmö stad. ”Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat mot
sex unga judiska tennisspelare”, säger han. Är det viktigt att tennispelarna
är judiska? Är de ens det? Björklund tycks veta och lägger uppenbarligen
stor vikt vid det. Tydligen har han svårare att hålla isär saker och ting än
demonstranterna.
Efter demonstrationen säger Ann-Sofie Jakobsson från nätverket Stoppa Matchen
att ”Idag är Malmö Gaza”. Men det är ju inte sant. Gaza finns i Malmö varje
dag. Gaza finns i varje hus runt Möllan. Gaza finns på min sons förskola.
Gaza är alltid nära och det är en av anledningarna till att 6 000 människor
just i Malmö ger sig ut på gatorna för att demonstrera mot Israels
krigsbrott.
Fast här just nu, i kaoset och den uppgivna sorgen, är Gaza långt borta.
Längre bort än vanligt. Svartklädda snorungar som inte ens vågar se sina
palestinska ”meningsfränder” i ögonen har sett till att Gaza glöms idag. Och
när röken lagt sig kommer det att ta ett tag innan vi minns Gaza igen.
Vad har palestinierna och den palestinska saken vunnit på den här
demonstrationen? I röken och oljudet utanför Stadion känns svaret givet:
Betydligt mindre än de har förlorat. Därav sorgen.
SÖNDAG 8.3
Det är några hundra människor på läktaren och de låter mer än man kunde tro.
Klockan är kvart över åtta på kvällen och det israeliska laget springer
ärevarv med en gigantisk israelisk flagga mellan sig, lyckliga och tårögda.
När det stormade kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Chile 1975 fanns
det röster som på allvar menade att matchen borde spelas just eftersom det
handlade om en motståndare som hade begått fruktansvärda brott mot
mänskligheten. Om de svenska pojkarna slog Pinochets pojkar skulle det vara
en knäpp på nosen åt militärdiktaturen.
Man föreställer sig en suck av lättnad i det israeliska regeringskansliet
idag. ”Tack och lov att våra pojkar vann den där förbannade tennismatchen i
Malmö. Vi kan fortsätta vår ockupations- och krigspolitik som vanligt.”
Den här gången har det talats mycket om att idrotten är en kontaktyta, att det
är genom att mötas som man kan kritisera och lägga press på nationer som
begår brott mot mänskligheten.
En invändning mot det argumentet är att för att lägga press på en nation krävs
att någon faktiskt säger något. Min ganska väl underbyggda gissning är att
under hela veckan i Baltiska hallen, när Sverige och Israel utövat ett så
intensivt utbyte med idrotten som ovärderlig ”kontaktyta”, har ordet ”Gaza”
uttalats exakt noll gånger.
Vad har palestinierna och den palestinska saken vunnit på att den här matchen
har spelats? Återigen en gissning: Ingenting.
Patrik Svensson, medarbetare på kulturredaktionen