Det var en gång en jul på den tiden då det fortfarande var många kvinnor som i
början av december såg till att skriva julkort med glittriga klistermärken
som sändes ut till släkt och vänner.
En av dem var Greta. Hon vaknade upp på julaftons morgon och tände fjärde
ljuset i staken med ett hemlighetsfullt leende. Granriset hon handlat hem
och stuckit sig på dagen innan skulle nu ansas och placeras i vaser så att
familjen, när de vaknade, kunde njuta av doften av riktig jul. Hon satte på
Händels Messias, tinade lussekatterna och la ut röda löpare på matbordet.
För Greta handlade julen om förväntan och för henne själv att uppfylla den.
”Alltid redo!”, utropade Greta och snärtade ihop hälarna samtidigt som hon
försiktigt placerade Jesusbarnet i julkrubban.
För på den tiden var det kvinnorna som spred julstämning och männen som tog
emot den.
”Nu ska ni få höra på något fantastiskt...”, började Gretas sambo, Hans, sin
morgonanekdot. Hans tyckte om att stå för den kreativa profilen för
julbordet. Fryntligt tänkte han ut vilka köttbullar och korvar som skulle
ätas upp julen till ära. Utöver det tog han på sig att laga sin speciella
julsallad som tog två timmar att anrätta.
Dagen förflöt till en början i ett skimmer av utsökt julefröjd. De välartade
barnen gladdes över de små paket som Greta placerat i deras julstrumpor och
ännu mer över de större gåvor som hon slagit in och textat: God jul från
Hans & Greta på och smugit in under granen.
Det var först till middagen som stämningen förbistrades när Hans upptäckte att
rödbetssalladen hade skurit sig och smakade ättika.
”Allt är förstört!”, klagade han. ”Vad är det för mening med att äta julmat om
salladen är skuren?”
”Nej den är jättegod far”, tröstade barnen. ”Ta lite köttbullar, du
komponerade ju den fina vitlöksmarinaden”, trugade Greta.
Men trots att familjen vädjade och såg till att han var mittpunkten för allas
uppmärksamhet hjälpte det inte.
”Jag är otröstlig!”, utbrast Hans innan han försjönk i passiv-aggressiv
tystnad.
”Alltid redo!”, tänkte Greta och slog ihop klackarna mentalt. Hon föste ut
barnen och slog på ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, stack in ett
nummer av Helt Historiskt under Hans apatiska arm och skyndade ut i garaget.
”The show must go on!”, tänkte Greta och drog på sig ett burrigt skägg av
polyester.
Då spred sig plötsligt ett grönt sken över bensindunkar och skiftnycklar och
en hes röst talade:
”Jag är Julens Goda Häxa som har kommit för att göra dig uppmärksam på det
osynliga sociala arbete du utför.”
”Har det här med emotionell självständighet att göra?”, undrade Greta som läst
en hel del om hur man blir jag-stark.
”Precis. Och om intryckskontroll och vem som tar socialt ansvar, eller kanske
vem som inte gör det”, fortsatte häxan och höjde en hand med krökta klor i
luften. Garaget fylldes av rök och Greta kände hur hon rycktes upp och
iväg...
Svunna tiders julpatriark
Det snöade lätt mot den svarta himlen medan de närmade sig ett radhusområde.
Genom ljuset som kom ut genom fönstren kände Greta igen sitt barndomshem. På
golvet låg två barn på mage och läste serietidningar. Det var Greta och
hennes bror. Deras far satt längre bort i soffan med armarna i kors över
magen och tårna trummande mot golvet. Deras mor frågade om någon ville vara
med och dekorera pepparkakshjärtat som grannarna skulle få. Fadern svarade
inte. Han satt tyst kvar och blängde när barnen sprang till köket. Greta
mindes att de inte hade någon gran det året eftersom han hade tyckt att det
var slöseri. Julmust och julklappar hade deras mor köpt bakom ryggen på
honom och märkt med: ”God jul från Mor och Far!”
Greta kände sig obekvämt torr i halsen, till hennes lättnad högg häxan tag i
henne och flög bort genom rymden...
Urbana tiders julfirande
En skyskrapa tornade upp sig ovanför myriader av små ljuspunkter.
”Sjuuukt nice med jul”, gastade en yngling med bruna kraftiga glasögon och
snedlugg. ”Yes, grymt att inte vara hemma i nåt kvävande Noréndrama” sa en
annan.
”Vore det inte mysigt att åka till Rockefeller Center och åka skridskor under
den stora granen?”, föreslog en ung kvinna i rött hår. Det tog en stund
innan någon svarade. Hon upprepade frågan med några andra synonymer.
”Nja, det är ju rätt långt dit. Jag hade tänkt att vi skulle vara hemma och
laga mat, det tar tid”, svarade den ene.
”Jag vill gå till MOMA, det känns som att jag inte har hunnit med nånting”,
svarade den andre.
Greta la märke till hur atmosfären i lägenheten härsknade till. Flickan
föreslog att de kanske kunde gå till museet först och sedan laga mat och
kanske hinna göra några smällkarameller också. Den ene sa syrligt att han
tänkte gå och handla mat och lämnade lägenheten. Den andre berättade att han
kände sig pressad att prestera och att han aldrig hade velat ha någon
speciell mat. Den unga damen strök hans panna och följde sedan med honom
till museet och stressade på för att hinna tillbaks i tid för att hjälpa
deras vän att klippa ut stilrena actiongubbar till julgranen. Slutligen
tittade de på en film som gossen med snedlugg kände var för amerikaniserad.
Framtidens julanda
”Milda moster”, utbrast Greta, ”Finns det inget hopp?”
”Förstår du nu vad det innebär att se och uppfylla andras behov?”, kraxade
Julens Goda Häxa. ”Vem tar ansvar för att det ser mysigt ut hemma? Vem kan
komma undan med att inte vara uppmärksam och anstränga sig? Är det en slump
att nio kvinnor av tio julpyntar och att oddsen är omvända för män? Skulle
det bara handla om intresse?”
Greta häpnade: ”Är heterosexuellt julfirande dömt att sluta i orättvisa och
bitterhet?”
”Det är möjligt, men jag tycker om att utgå ifrån att det finns hopp” svarade
häxan.
”Men vad är lösningen? Ska jag sluta julpyssla och se till att det handlas
julklappar?”
”Det är två skilda frågor. Tycker du om att julpyssla? Tycker du om att vara
den som ser till att det handlas julklappar?”
Greta var tyst en stund. ”Jag förstår. Emotionell självständighet.” Hon såg
upp, ”Hur gör du själv till jul?”
Julens Goda Häxa log gillande med sin enda tand: ”Jag har ett fint hus i
skogen fullt av korvar, kristyr och choklad dit jag gillar att bjuda in ¿
främmande. Och så det här. Att synliggöra det strukturellt orättvisa
utväxlandet av givande och tagande i juletid.”
Häxan tog fram en påse med grönt pulver som hon kastade upp i luften, det
exploderade glittrande stjärnor över himlavalvet. I reflektionerna såg Greta
hur hon och hennes bror slog upp ett tält i deras rum. Tillsammans med sin
mamma spritsade de glasyr på ett stort pepparkakshjärta som de hängde upp i
tältduken. På en filt stod en mycket liten gran som de dekorerade med
stjärnor och kulor.
På tionde våningen i en skyskrapa lät en rödhårig ung kvinna gossarna reda ut
sina egna konflikter varpå de alla förenades framför Hasse &
Tages ”Äppelkriget” och kom överens om att åka skridskor under granen på
Rockefeller Center kommande dag.
Runt om i världen avsattes patriarker och martyrer från sina julprivilegier
och de började istället själva bidra till trivseln genom att uppmärksamma
disken och sina käras behov med värme, ansvarsfullhet och fantasi. De forna
patriarkerna tog själva initiativet att fylla krukor med doftande
julgransris och njöt av det kreativa bygget av katedraler och kaknästorn i
pepparkaksdeg utan att förvandla det till en smickrande anekdot om sig
själva i århundraden efteråt.
Värme och gemenskap fyllde deras hjärtan med så sann julglädje att de utbrast:
”Det var då en välsignad jul”.
SLUT
SONJA SCHWARZENBERGER
chefredaktör för feministiska kulturtidsskriften Bang