En låda full av tunga män

Olof Palmes dramatiska liv är välkänt. Per Albin Hanssons också kanske. Men hur många känner till Carl Gustaf Ekmans gripande livsöde? Hur många vet att mannen som i praktiken införde allmän rösträtt i Sverige hette Nils Edén? Vem har ens hört talas om Felix Hamrin?

Huvudredaktör för den unika satsningen att skriva 22 statsministrars biografier är Sydsvenskans politiske kolumnist Per T Ohlsson, som också har skrivit två av volymerna.

Du valde själv att skriva om Rickard Sandler, och sedan också C G Ekman. Varför?

– Sandler var en renässansmänniska. Han skrev till och med en stråkkvartett. Det finns ett spektrum i hans totala gärning som ingen annan svensk politiker har varit i närheten av. Och boken om Ekman skulle egentligen Anders Isaksson skriva, men han dog i januari förra året. Vi hade pratat mycket om upplägget, och han hade dispositionen klar för sig. Då pratade jag med hans fru och med förläggaren, och så kom vi fram till att jag skulle ta den också.

Vem är vår mest lyckade statsminister?

– Störst är Per Albin Hansson. Som tvåa placerar jag Nils Edén. Och den tredje är Tage Erlander. Om man med "lyckad" menar vilka som transformerade Sverige allra mest, då blir det dem. Men om tjugo-trettio år tror jag att vi får med Ingvar Carlsson där, för utan honom inget EU-medlemskap.

Och vem är den minst lyckade?

– Louis de Geer den yngre. Han höll i övergången från den gamla till den nya demokratiska ordningen. Han var fullständigt förlorad i den processen och föll då han fick för sig att höja tullen på kaffe.

Ni satte gränsen till hundra år, vilket betyder att elva statsministrar inte finns med. Övervägde ni att göra verket komplett, hela vägen tillbaka till vår förste statsminister Louis de Geer den äldre?

– Nej, det hade blivit för mycket och det hade blivit för omständligt. Vår ambition är att dels berätta livshistorierna om dessa statsministrar, dels ge ett panorama över det demokratiska Sveriges framväxt. Då var det naturligt att börja vid unionsupplösningen med Norge 1905.

Det finns en viss manlig övervikt i ämbetets historia. 100 procent, närmare bestämt. Varför?

– Sverige är på många sätt ett av världens mest jämställda länder. Men jag tror att vi har en bild av oss själva som samhälle som oerhört vidsynta, moderna och sofistikerade. Och när det gäller toppen så är de gamla strukturerna, som vi vill låtsas att vi har skrotat, mycket starkare än vi tror.

Det är manlig övervikt bland skribenterna också. 82 procent, närmare bestämt. Varför?

– Jag anade den följdfrågan! När jag och Mats Bergstrand, min medredaktör, gjorde en "bruttolista" över tänkbara skribenter såg den ganska annorlunda ut. Det händer alltid saker under resans gång på ett stort projekt. Somliga hoppar av, någon har blivit sjuk och fått tacka nej. När vi i slutändan skulle få ihop det så gjorde tillfälligheterna att det blev en underrepresentation av kvinnliga skribenter.

22 statsministrar, 21 skribenter. En satsning på den politiska biografin som genre som Sverige inte riktigt har sett förut.

Varför är Sverige så fattigt begåvat med just biografier?

Litteraturforskaren Lisbeth Larsson i Göteborg har intresserat sig för biografin som genre och ser en central förklaring till varför det ser ut som det gör:

– I den anglosaxiska världen finns ett synsätt som antyder att individerna formar historien. I Sverige har vi väl haft närmare till att säga att historien har format individerna.

Mats Svegfors har en lång bakgrund som publicist, och medverkar själv i den nya samlingen. Han påpekar i sitt förord att genren som sådan är eftersatt i Sverige.

– Det beror väl ändå på att svenskan är ett litet språk. Men sedan handlar det naturligtvis också om traditioner. Jag är inte historiker själv, men den weibullska traditionen som förvetenskapligade historien väldigt kan ha bidragit. Det är en spekulation alltså, men den berättande historien fick aldrig samma akademiska tyngd och prestige, säger Mats Svegfors.

Han tror dessutom att den svenska historiesynen gick igenom ett slags demokratisering under nittonhundratalet:

– Vi gick från kungarnas historia till partiernas historia.

I dag finns, jämfört med tidigare år, betydligt fler skrifter om aktiva politiker.

– I den lättare biografiska genren har det hänt mycket. Och det ska absolut inte underskattas. Samtidigt ligger det en fälla i detta. Saker och ting berättas anekdotiskt, och så tas de om hand av någon som skriver en biografi. Redan i första skedet är det godtyckligt utvalt, ett tillspetsat uttalande kanske, och så sker kanske samma sak i ett led till. Det kan drabba historieskrivningen om själva källmaterialet inte är fullständigt. Småsaker kan vara bestämmande för den historiska bilden, och det kan sluta fullständigt uppåt väggarna, säger Mats Svegfors.

MarieLouise Samuelsson påpekar dessutom i sitt efterord till biografin över Ernst Trygger att dagens politiker visserligen är grundligt dokumenterade – men att stora delar av deras gärning riskerar att försvinna i den digitala glömskan: "bortklickade mejl, raderade sms och en förintad eller förvittrad skrivkultur".

Carina Burman är litteraturforskare i Uppsala, och sysslar bland annat med biografigenren.

– Biografigenren har varit ganska illa sedd i Sverige ganska länge. Inom litteraturen handlar det om att forskningen lämnade individen. Man försökte se stora perspektiv i stället och drev en mer sociologisk historiesyn. I anglosaxiska länder har man i stället fortsatt. Det finns ju till och med folk som jobbar som biografer.

– Genren anses så svår att man inte gärna ger sig på det som sin första bok.

Och vilket är framtidens viktigaste problem? Papperslösheten, det anser i alla fall Carina Burman:

– Redan telefonen ställer till det. Det finns exempel på stora brevväxlingar som plötsligt tar slut. Då har de börjat ringa varann i stället. Man sliter sitt hår som forskare.