En lekplats för intellektet

RECENSION: DIVAN 1-2/2011
Tidskrift för psykoanalys och kultur, tema mystik

Mystik erfarenhet kan inte fångas i ord. Ändå slutar vi inte försöka, som mystikforskaren Antoon Geels påpekat i sin bok ”Att betrakta tillvarons grund”: ”Det kan ... uppfattas vara paradoxalt att erfarenheten å ena sidan är outsägbar, medan mystikern å andra sidan praktiskt taget inte gör något annat än att med ord försöka säga det outsägbara.”

Att freudianer kasserar begreppet mystik som verktyg för att förstå människan har kanske varit sant; idag är det i så fall en sanning med modifikation. I Sverige har terapeuter som Else-Britt Kjellkvist och Owe Wikström visat på vägar från Freuds idévärld in i människans andliga skikt. Tidskriften Divan är ett bra forum för den som vill veta hur psykoanalysens idévärld utvecklas; 2004 kom ett specialnummer om Gud där Wikström recenserade Kjellqvist och publicerade essän ”Tro som dialog med Den Andre – att psykologiskt analysera ett själavårdssystem”. Och nu kommer ett Divan-nummer på temat mystik.

I en essä med den suggestiva titeln ”Poker med månen” drar psykologen Ulf Lindbärg paralleller mellan psykoanalys och zenbuddhism (som föralldel är en allt annat än metafysisk praktik): De delar en potential till gränsöverskridande, att nå bortom för att bli mer i sig själv. Läkaren Arne Jemstedt avsöker den mot mystiken gränsande erfarenhet som kan infinna sig mellan kontrahenterna i en psykoanalys med avstamp hos analytikern W R Bion som understrukit drömmens betydelse i analysen, och då inte bara Freuds välkända tolkningar av drömmar. Bion förordar ett drömskt tillstånd hos analytikern meditativt, associativt – som metod i lyssnandet.

Finns det ett okänt centrum i varje individ som ett sådant lyssnande kan närma sig? Att detta cent­rum blir föremål både för teologins och terapins intresse är i så fall varken konstigt eller nytt. Själavårdarens roll har genom tiderna varit att förstå människan terapeutiskt med öppen dörr mot guds­erfarenheten. Paradoxen i dag, i en kultur som överordnar förnuftet och ständigt vill öka sin verifierbara kunskapsmängd, är att vi erkänner oss veta mindre om människan i relation till transcendensen än vad själavårdande teologer förr ansåg sig göra. Därmed väcks kunskapssökarens nyfikenhet så att pendeln svänger: Mystik slutar avfärdas som flum och börjar definieras som forskningsfält.

Just denna tanke formuleras inte i Divan, den uppstår i mig under läsning, men varför håller jag på? Varför slutar jag inte resonera om sådant som ohjälpligt ligger bortom ord och formulerar något som går att uttrycka? För att det omöjliga är så roligt. Talandet om det som inte kan sägas skapar en lekplats för intellekt och psyke och kanske också för själen, i den mån vi bejakar existensen av en sådan. På den lekplatsen fungerar nya numret av Divan som en alldeles förträfflig gungbräda.