– Jag fick inte vara den jag ville vara, säger Lars Lerin.
”Välordning rådde i folkhemmet. Smakfullt, sopat under mattan.”
Konstnären Lars Lerins beskrivning av sin uppväxt i värmländska Munkfors är
nästan klaustrofobisk. I sin nya bok ”En liten konstnär” berättar han om att
inte passa in i ett ängsligt mallat Sverige på 60- och 70-talet där allt
skulle ligga på sin rätta plats.
– Jag hade ganska jobbiga inslag i min barndom, med en uppfostran som inte
tillät mig att vara den jag ville vara. Min mamma och pappa var barn av sin
tid och rädda att jag skulle avvika. Jag tvingades anpassa mig till
samhällets regler, säger Lars Lerin.
”Jo, jag förstår, jag förlåter”, skriver han försonande i boken, och när vi
ringer honom befinner han sig hemma hos sina föräldrar, strax utanför
värmländska Sunnemo. Där tar han en paus från vardagen, säger han. Från
målandet och skrivandet i Östra Ämtevik, sex mil därifrån, där han bor med
sin man Manoel Marques.
– De har accepterat och förstår att jag måste skriva såsom jag uppfattat allt,
säger Lars Lerin om föräldrarnas reaktioner på boken.
Lars Lerin är en av Nordens främsta akvarellmålare med flera böcker och
succéartade utställningar bakom sig. Precis som i många av sina tidigare
målningar fortsätter han med bilderna i ”En liten konstnär” att till stor
del arbeta dokumentärt och självutlämnande. Den här gången genom att bland
annat återgå till barndomens familjealbum.
Öppenhjärtigheten beskriver han närmast som en reaktion på det välputsade,
ytliga under uppväxten.
– Jag har aldrig varit rädd för att bryta mot oskrivna regler. När jag var
aktiv alkoholist hade jag inga problem med att säga att jag var det. Jag har
aldrig känt den tragiska skammen som jag ser hos mina föräldrar. Den där
ytan som ska dammas och poleras. Jag är allergisk mot det där.
Men du har aldrig känt att du lämnat ut för mycket av dig själv?
– Det kan jag inte säga. Jag har aldrig förstått mig på den rädslan över att
visa vem man är. Det är så tråkigt att behöva spela en roll och vara präktig.
Trots att ”En liten konstnär” delvis kan beskrivas som en
generationsskildring, där bilderna är lika mycket privata som allmängiltiga,
känner sig inte Lars Lerin som ett språkrör för någon grupp.
– Jag kan inte se mig själv i det kollektivet. Jag har levt vid sidan om och
känner ingen tillhörighet i min generation. Jag har känt mig udda och alltid
haft det svårt att känna mig hemma i olika gemenskaper. Men jag blir nog mer
och mer normal.
På gott och på ont kanske?
– Jag tror det är mest på gott faktiskt.