När beatrörelsens revolt mot den etablerade kulturen ska skrivas är det vanligtvis männen som står i centrum. Det har Malmöförfattaren Kristian Carlsson velat ändra på. Han är ansvarig för den omfångsrika antologin ”Kvinnas beat” som introducerar nio kvinnliga poeter från beatnikeran: Carol Bergé, Elise Cowen, Diane di Prima, Hettie Jones, Lenore Kandel, Joanne Kyger, Joanna McClure, Janine Pommy Vega och Anne Waldman. Med en längd på över 700 sidor får man som läsare inte bara några greatest hits utan ett fylligt urval som spänner från 50-talet fram till i dag

Målet för beatrörelsen var att vidga inte bara litteraturens utan även sinnets gränser. Medlen var droger, sex, österländsk filosofi och västerländsk självutlevelse i en salig blandning. Allt för att uppnå det spontana flöde som når bortom självcensurens begränsningar. Priset? Förkortad livslängd för en del. Och, dessvärre, ett väldigt slöseri med papper för de flesta. Men det är en invändning som i högre grad drabbar de manliga, betydligt mer välkända, kollegorna. De flesta av antologins kvinnor har inte bara förblivit verksamma in på 2000-talet, de skriver även en poesi som inte är lika kramaktigt beroende av buddhistisk metafysik och programmatiska extasutrop.

Som Carol Bergés underbart lakoniska rader från 1969:

Medan vi knullar

pyr fimpen som du inte

släckte & röken

genomångar askfatets innehåll

och min högra knäskål krampar

just när det går för dig

Andra gånger märker

jag oftast inte av något

omkring oss

Och när extasen väl infaller är den så explicit att den får de manliga beatförfattarna att te sig pryda i jämförelse. Visst, Allen Ginsbergs "Howl" sedlighetsåtalades, men friades också. Lenore Kandels frenetiska lovsång till kroppsvätskor och bultande kön i ”The Love Book” från 1966 fälldes däremot och förbjöds. Publiken berövades odödliga rader som ”din kuk skälver som en fågel / i min hand”. Inte förrän 2003 trycktes en ny officiell upplaga.

En personlig favorit finner jag i Elise Cowen som tjugonio år gammal tog sitt liv utan att ha sett något publicerat under sin livstid. Hennes föräldrar tyckte hennes dikter var oanständiga och förstörde alla kvarlämnade manuskript. 83 dikter som låg kvar i en väns lägenhet vid hennes död är allt som finns bevarat. Tragiskt för Cowen skriver en intensivt sårig och samtidigt trotsig poesi:

Du käre Gud över Femte Avenyns böjda träd / om du för in mitt egensinniga stoft i dina ådror / kommer jag att smula sönder din magslanka värld / som lovprisar lindriga plågor, / suga sjömonstren ur Eldslandet, / knulla din enfödde koboltdröm / för att filtrera gyllene njutning genom din äppelproppade himmel, / filtrera mitt hjärtas oomskurna synd.

Carlssons heroiska översättarinsats fyller en viktig lucka.