Tiden går. Den rusar fram. Jag hade reseförbud i två år. Jag hade inga planer
på att resa. Inte heller hade jag någon uppfattning om hur det skulle vara
att leva i ett annat land, om så bara tillfälligt. För nio månader sedan
hävdes förbudet. När jag lämnade Iran överöste mina vänner mig med frågor,
hoppfulla och oroade på samma gång. ”Kommer du tillbaka?” Jag svarade
bestämt ”Det här är mitt hem, vart skulle jag ta vägen?” Men i svaret gnagde
en annan fråga: vilket hem?
Min lilla lägenhet på 38 kvadrat ligger i miljonstaden Teheran. Mitt hem var
en fristad för möten och för samtal. Det glada, livliga hemmet var en plats
där vi läste upp kvinnors berättelser. Det var en plats där vi utvecklade
nya strategier för vår motståndsrörelse. Friden stördes ideligen av
säkerhetspolisens intrång, men det var ändå mitt hem, och det gick att leva
med. Så småningom blev mitt hem främst en källa till oro, när pressen mot
aktivister, författare och journalister ökade och allt fler greps under
nattliga räder. Jag oroade mig allt mer för att vara övervakad och för att
bli gripen. Min familj oroade sig för att något skulle hända när jag var
ensam hemma. Dessutom fanns min egen fruktan för att bli gripen: mentalt var
jag stark nog, men skulle min kropp orka med fängelsetillvarons umbäranden?
Det var som om både mitt hem och jag orsakade andra mycken oro.
”Hemma” är ett motsägelsefullt begrepp. Mitt hem var inte tryggt längre, och
när man inte är trygg i sitt eget hem är det som att vara i exil i hemlandet
– ett tillstånd många tvingats gå igenom och kommer att göra även i
framtiden.
Jag valde därför att lämna Teheran ett tag, så att jag skulle kunna friskna
till och min kropp orka återvända till Iran.
Under de första nätterna i Malmö låg jag sömnlös. Hur var det möjligt att en
och samma nyckel kunde öppna både entrén och själva lägenhetsdörren? Innebär
det att alla lägenheter kunde öppnas med samma nyckel? Dagen därpå köpte jag
ett vindspel och hängde upp det framför dörren så att jag genast skulle höra
ifall någon försökte ta sig in, så att jag skulle ha en chans att överleva.
Sedan fick jag veta att trots att nycklarna såg likadana ut hade varje
lägenhet sin egen. Min oro förvandlades till ett skämt, något att driva med.
Men jag har låtit vindspelet hänga kvar, så att jag inte glömmer bort vad
livet i en diktatur kan göra med en. Och de som kommer in i min lägenhet har
roligt åt min okunnighet.
Känslan av att jag är trygg här i ”utkanten” håller inte heller i sig. Det är
en paradoxal känsla, en skräck för att träda in i en okänd värld där dina
färdigheter inte längre fungerar. Svenskarna är vänliga. Alla pratar
engelska med mig. Iranska vänner kommer ofta till undsättning så att jag
inte behöver känna hur ensam jag egentligen är, så att jag inte tvingas
återuppleva deras negativa erfarenheter av att leva i exil. Som besökare i
utkanten kommunicerar jag främst visuellt. Jag observerar istället för att
läsa. Skrivandet är inte användbart eftersom jag inte kan använda språket,
så det enda sättet att ta in omgivningen är genom att betrakta den. För
någon som jag, som är van vid att uttrycka mig i skrift, blir det visuella
mer kraftfullt och mer attraktivt än det skrivna. I det stängda Iran, ett
land där det inte råder yttrandefrihet, är bildspråket vårt dominerande
kommunikationssätt. Under de senaste åren har många av er tagit del av det
iranska folkets protester genom bilder på dem.
Mitt tillfälliga hem är tryggt, men jag oroar mig ändå – tänk om mina
handlingar utsätter dem där hemma för fara? Nu utgör mina texter, intervjuer
och handlingar inget hot mot min säkerhet. Jag tar inga risker genom att
skriva, och man behöver inte beundra mig för mitt mod. Jag oroar mig för min
familj och mina vänner och kollegor hemma i Iran. Hur många gånger ska vi
behöva censureras? Ska vi inte få slippa oron ens i den här trygga
omgivningen? Och är inte skräcken vi känner en våldshandling från ett
totalitärt system som attackerar oss från alla håll?
Men det trygga livet här i ”utkanten” innehåller glädje också. Jag känner
visserligen oro och rädsla, men upplevelsen av att leva i en demokrati är
ny. Utbytet av erfarenheter och ansträngningarna att förstå hur andra lever
är ovanligt. Det ger mig möjlighet att jämföra våra respektive kamper: vår
kamp för att för att få leva under grundläggande mänskliga rättigheter, er
kamp för att få behålla era. Vår kamp för att slippa systematiskt våld,
avrättningar, steningar av oräkneliga Sakinehs, er kamp för att slå vakt om
respekten för mänskligt liv. Ni har medborgare som är gamla, sjuka och
handikappade men ändå lyckliga och livfulla. När jag ser dem tänker jag på
min egen mamma, på våra mammor och pappor i Iran, som lever korta liv. Här
ser jag mitt eget samhälles utsuddade marginaler. Att lämna ett enormt
mångkulturellt samhälle som mångmiljonstaden Teheran till förmån för ett
mångkulturellt miniatyrsamhälle som Malmö, är en ny exilupplevelse och en
som innehåller lärdomar för alla inblandade. Det är upplevelsen av exil och
trygghet, av två blandade världar, en sammansmältning av två verkligheter.
Det är en tillvaro som måste utforskas och tolkas, och en som innehåller
stora möjligheter till förändring. Kan mitt liv i en stad som Malmö göra
exiltillvaron mer dräglig? Kan det faktum att jag bor här bidra till Malmös
intellektuella och kulturella mångfald? Kan den som lever i exil och i
”utkanten” ta sig in i stadslivets kärna och lägga sina erfarenheter och
perspektiv på kamp och motstånd till stadens kollektiva kunskaper?
Under ett bra tag har jag saknat en entydig bild av vad ett hem är. Jag bär
med mig de motsägelser som mina erfarenheter gett mig. Det är som om jag
tillhör alla och ingen.
Efter nio månader kom min mamma och hälsade på mig i Malmö. Även för henne är
begreppet ”hemma” flytande. Jag säger att jag vill att vi ska ha roligt
tillsammans, att jag vill visa henne allt vackert som finns i Malmö. ”Men
vart ska vi åka?” frågar hon. ”Jag är här för att träffa dig. Mitt hem är
där du är.”
PARVIN ARDALAN
författare
Översättning från persiska till engelska: Sussan Tahmasebi
Översättning från engelska till svenska: Anna Hellsten