Den 6 september 2005 släppte den ganska okända hip hop-duon The Legendary KO
låten ”George Bush Doesn’t Care About Black People”. Det var en hastigt
ihopsnodd remake på Kanye Wests hit ”Gold Digger” och den släpptes bara på
nätet, helt gratis med Creative Commons-licens.
Nej, det var knappast decenniets mest spelade låt, inte den musikaliskt mest
utmanande eller karakteristiska, inte nollnolltalets viktigaste låt på något
sätt. Ändå är det den jag tänker på när jag försöker se på nollnolltalet i
något slags sammanfattande backspegel.
Mycket av vad som karakteriserade nollnolltalet som musikdecennium sammanföll
nämligen i The Legendary KO:s anspråkslösa nätsläpp. Det handlade om
distributionsformen, om själva skapelseprocessen, om det under nollnolltalet
så omdiskuterade förhållandet mellan kopia och original.
Det handlade också om historisk kontext. ”George Bush Doesn’t Care About Black
People” var en tidsbestämd sorgesång för den stad där hundra år tidigare
jazzen – den kanske enda genuint amerikanska kulturformen – hade fötts. En
stad som nu, mitt i decenniet, bokstavligen dränkts i en av de värsta
naturkatastroferna som någonsin drabbat USA.
Den 29 augusti 2005, en vecka innan låten släpptes, passerade orkanen Katrina
strax öster om New Orleans i Louisiana. Två dagar senare, den 31 augusti,
hade över femtio av de specialbyggda dikesfördämningar som skulle skydda
staden mot översvämningar brustit och 80 procent av New Orleans låg under
vatten.
En stor operation tog fart och uppemot 90 procent av stadens invånare
evakuerades. De som blev kvar var de äldre, svagare och fattigare. Många av
dem samlades i den stora arenan Superdome. När några försökte fly till fots
till det intilliggande samhället Gretna stoppades de av beväpnad polis.
Minst 1 800 människor dog enligt de officiella rapporterna av Katrinas
härjningar i USA. 1 500 av dem dog i Louisiana och minst 700 av dem i New
Orleans.
Den 2 september, medan det fortfarande låg döda på gatorna, hölls den
direktsända välgörenhetsgalan ”A Concert for Hurricane Relief”. Den sågs av
över åtta miljoner tv-tittare och lyckades samla in 50 miljoner dollar i
katastrofhjälp. Den New Orleans-födde musikern Harry Conick Jr var
initiativtagare och mängder av superkändisar ställde upp med kort varsel.
Ett speciellt ögonblick kom alla ihåg efteråt. Rapparen Kanye West skulle
tillsammans med komikern Mike Meyers presentera ett inslag. Redan från
början struntade West i det skrivna manuset och talade, uppenbart, fritt
från hjärtat:
Han sa: ”I hate the way they portray us in the media. You see a black family,
it says, ’They’re looting’. You see a white family, it says, ’They’re
looking for food’. And, you know, it’s been five days because most of the
people are black.”
Och han sa: ”Those are my people down there”.
Och så sa han, vilket var vad alla citerade dagarna efteråt: ”George Bush
doesn’t care about black people”.
Det var spontant och det var oreflekterat och det var explosivt. Orkanen
Katrina och dess verkningar hade blivit en fråga om hudfärg. Något bara
ytligt begravt i det amerikanska medvetandet hade väckts till liv av
tv-bilderna på de döda, övergivna och sjuka i New Orleans. En urgammal
bitterhet över vilken skillnad det fortfarande var mellan att vara fattig
och svart eller rik och vit. I George W Bushs passiva och långsamma
reaktion, samt hans vägran att själv besöka katastrofens New Orleans, såg
många en nedärvd strukturell amerikansk rasism.
När The Legendary KO bara dagar senare släppte ”George Bush Doesn’t Care About
Black People” fångade de all denna misstro och bitterhet i en enkel men
genial form. Låten börjar med Kanye Wests citat från välgörenhetsgalan.
Därefter beatet från densammes ”Gold Digger” och refrängen som bara är en
måttligt omskriven version av originalet, men med en radikalt annorlunda
betydelse:
”I ain’t saying he’s a gold digger, but he ain’t messing with no broke
niggas”.
Verserna är hopbitet ilskna betraktelser över förödelsen i New Orleans och
regeringens katastrofala hantering av den. Och så följer den upprepade
uppmaningen: ”Come down George, come on, come down”. Kom ner till New
Orleans! Du är landets president, kom ner och visa att du bryr dig om oss,
att alla människor faktiskt är lika mycket värda i USA idag.
Det var såklart en retorisk uppmaning, budskapet var underförstått: Alla
människor är inte lika mycket värda.
Att det handlade om just New Orleans gjorde saken så mycket mer explosiv. I
New Orleans hade en idé om amerikansk integration, i form av jazzmusiken,
funnits långt innan den blev verklig någon annan stans. Jazzen var aldrig en
renodlat ”svart” musikform. Den uppstod på New Orleans barer och bordeller
som ett möte mellan afroamerikansk och kreolsk kultur, med influenser från
såväl afrikansk folkmusik som klassisk europeisk musik. Den föddes i New
Orleans för att den förmodligen inte hade kunnat födas någon annanstans.
Kanske föddes den, som Gunnar Harding spekulerar i boken ”Kreol”, när en
musiker i ett ragtimeband spontant började stampa takten i 4/4 till en
ragtime i 2/4-takt.
Den sorgliga insikten många gjorde efter Katrina var att svarta och vita
hundra år senare fortfarande inte spelade i samma takt. Och att det var
George W Bush som höll i den förledande taktpinnen.
The Legendary KO:s tid i rampljuset blev kort och deras karriär har sedan dess
fortgått i stort sett i det fördolda. Men för några dagar lyckades de fånga
en våg av ilska och sorg och upprördhet i precis samma stund som den
briserade. Det var något ganska unikt, och det hade inte kunnat hända under
något annat decennium.
Kanske var de också i någon mening delaktiga i den process som ledde till att
nollnolltalet slutade med ett åtminstone på ytan verkligt amerikanskt
paradigmskifte.
Två stora katastrofer drabbade USA under nollnolltalet. Den första förvandlade
George W Bush till handlingskraftig krigspresident och nationell hjälte. Den
andra plockade ner honom från tronen igen och förebådade, ja kanske till och
med bidrog till, att den följande presidenten blev en person som precis som
Kanye West när han såg tv-bilderna från det drunk-
nande New Orleans kunde säga: ”Those are my people down there”.