Det enskilt viktigaste för ett lands stabilitet och medborgarnas trygghet är
avskaffandet av det rättshistoriker kallar privatjustisen; med andra ord
klansamhällenas gamla vendettasystem à la ”Korpen flyger” och ”Gudfadern”.
Först när statsmakten tillförskansat sig våldsmonopol blir det
överhuvudtaget meningsfullt att tala om ett stabilt och fungerande samhälle.
Det förutsätter en hög grad av tillit mellan medborgarna, och mellan folket
och staten.
I de allra flesta länder är principen genomförd. Undantag finns, som Somalia
och Kongo och andra områden där olika krigsherrar och terrorgrupper är vår
tids svar på järnålderns starka män. Ibland finns principen på pappret men
missbrukas å det grövsta: så på Himmelska fridens torg i Kina 1989, så nu på
senare tid i Libyen. Statens monopol på tvångsåtgärder förvandlas då till
ett krig mot folket. Förr eller senare förlorar staten. Alltid. Men det kan
ta tid och kräva tusentals dödsoffer.
Det finns förstås en term för stora laglösa områden: misslyckade stater. Varje
gång en slaktarregim som Libyens visar sitt rätta ansikte påminns vi om att
benämningen passar ganska väl även på den internationella rättsordningen i
stort. Vi lever alla på en misslyckad planet. Det är lika skamligt som det
är tragiskt.
Det vi nu upplever – en grotesk massmördare i krig mot sitt eget folk, en
psykotisk pajas med eget flygvapen – vore fullkomligt otänkbart om det inte
vore för den förlegade och förljugna idén om enskilda staters ”suveränitet”.
En borgmästare i en stad kan inte skicka stridsflyg på invånarna. I ett så
bisarrt fall skulle självklart statsmakten ingripa med trupper och
stridsvagnar och, inte minst, lämpligt placerade krypskyttar. Den galne
borgmästaren skulle inte överleva i en kvart.
En internationell rättsordning värd namnet borde aldrig kunna tolerera en
utveckling som den i Libyen. Kaddafi borde ha avlägsnats för årtionden
sedan, för att inte tala om vad som borde ske med honom nu. Men politikerna
och diplomaterna i Väst mumlar. ”Nu handlar det inte om att stödja den ena
eller den andra”, säger Carl Bildt. Uttalandet är en ren skandal, en verklig
skam för Sverige. Det är under all kritik för att komma från en man som med
all rätt brukade ifrågasätta Sveriges unkna neutralitet gentemot kommunismen.
Alla revolutioner som nu drar fram över arabvärlden behöver sällskap av
ytterligare en: en där yngre generationer i hela världen kräver av sina
ledare en global rättsordning där galna mördare avlägsnas omedelbart och med
varje till buds stående medel. Leder en sådan utveckling stundtals till
krig? Möjligen. Korta krig. Polisinsatser, som det heter inom ländernas
gränser. Ett fortsatt fastklamrande vid nationalstaternas och diktatorernas
okränkbarhet vore betydligt värre: ett tillstånd av vissa härskares eviga
krig mot sina egna folk. Hur kan det få fortgå? Hur kan järnåldern
fortfarande råda när järnridån fallit?
Thomas Engström
författare och översättare