Irka Cederberg har aldrig semester och gör ingen klar åtskillnad mellan fredagar och lördagar, eller söndagar och måndagar.
Dag är synonymt med arbetsdag.
Trots det har hon tvekat och tvivlat. Artiklarna hon har skrivit om romernas situation både i samtiden och i historien kan räknas i hundratal, men en bok?
– Det är min man som har tjatat på mig. Han har sagt länge att jag har det material och det engagemang som krävs. Jag har väl bara inte lyssnat på honom förrän nu. Jag var tvungen att ge mig.
Irka Cederberg har slagit sig ner i en luggsliten fåtölj i hemmet nära Triangeln i Malmö. Lägenheten fick hon och maken överta efter bokhandlaren Gudmund Hamrelius; den inbyggda bokhyllan var således en självklarhet.
Makarna har två lägenheter. Den ena tjänstgör som arkiv för tiotusentals böcker, tidningar och udda samlarting.
Irka Cederberg har ingen romsk bakgrund och får därför ofta frågan om varifrån engagemanget för romerna kommer.
– Jag säger som jag brukar: för mig är det en fråga om mänskliga rättigheter. Jag är ingen ”wannabe gypsy”. Jag har inga romantiska tankar om sådant.
Sådana är annars vanliga. Uttrycket ”wigger”, en vit som vill leka med den utsatta svarta personens exotism och minoritetsroll, finns av en anledning.
– Jo, sådant finns. Jag har mött folk som själva gärna vill vara romer. Det har med en massa romantiska griller att göra. En fördomsfullhet.
Hur ser den ut i typfallet?
– Det är det gamla vanliga. Romerna är ”konstnärliga” och ”generösa” och lever ett fritt liv utan alltför många plikter som de behöver bry sig om. Det är den gode vilden.
Som Fredag hos Robinson Crusoe. Som till och med kan kultiveras.
– Just det. Jag upptäckte när min yngste son läste historia om andra världskriget i skolan att hans böcker inte med ett ord nämnde romernas plats i Förintelsen. Så många som en och en halv till två miljoner romer mördades av nazisterna. Det mesta av vår historieskrivning handlar om judarna, alternativt judarna och ”de andra grupperna”. Homosexuella, handikappade. Och så romerna. Men man har då inte gjort klart för sig att nazisterna ville utrota romerna av samma rasistiska skäl som de ville utrota judarna. Jag kände att jag ville jobba för att förändra den här bilden.
Vad driver dig?
– Det är ... nästan ett raseri. Ett raseri över att det fortfarande ser ut som det gör i Europa. I dag växer antiziganismen. Extremnationalistiska partier har fått ett större inflytande, inte minst i EU efter det senaste valet.
Säg något om ordet zigenare. Dess laddning.
– Det är ett ord som har uppfunnits av gadje, alltså icke-zigenare. Romerna själva har aldrig använt det. De flesta kallar sig konsekvent romer. Så finns andra som hellre kallar sig annat, de tyska sinterna till exempel, men som ändå tillhör samma grupp. Hela problemet är att ordet är någon annans etikett.
Hur ser du på den svenska diskrimineringen av romer?
– Vi har erkänt dem som minoritet, och på så vis har vi också inkluderat de resande romerna, de som tidigare kallades tattare, och som troligen har samma indiska ursprung. Det är bra förstås. Det ger romerna rättigheter som de inte haft tidigare, exempelvis modersmålsundervisning. För några år sedan gjorde diskrimineringsombudsmannen, DO, en utredning om antiziganismen. Där konstaterades att romerna har problem på bostadsmarknad och arbetsmarknad, problem i butiker och restauranger. Antiziganismen har till skillnad från antisemitismen aldrig ifrågasatts. Tvärtom, skriver DO, ”den fortlever”. EU hade nyligen sitt andra stora toppmöte om romer, i Spanien. Vår integrationsminister åkte inte dit, hon skickade sin statssekreterare i stället. Det säger en del om hur ledande politiker i vårt land ser på den här frågan. De pågående tvångsutvisningarna av romska asylsökande till Kosovo är ett annat upprörande exempel på hur man i EU-länder som Sverige och Tyskland ser på romerna.
Vad förväntar du dig ska hända efter att din bok ”Född fördömd” släpps?
– Jag hoppas bli läst. Att folk intresserar sig mer för romer, att de får lite nya kunskaper av att läsa min bok. Att de inser att världen, framför allt Europa, måste göra någonting.
Nämligen vad?
– EU har i det längsta velat undvika att inrätta överstatliga regler för hur man ska ta itu med situationen. Man har sagt att varje land måste göra det för sig. EU har varit oerhört ljumma med att fördöma vad som har hänt i Italien sedan Berlusconi kom till makten, med sina idéer om fingeravtryck på romer och så där. En minister i den spanska regeringen är den enda som har reagerat. Varför är Merkel tyst? Varför är Sarkozy tyst?
I Sverige lever kanske 60 000 romer. Irka Cederberg säger kanske. Någon registrering finns förstås inte, och romerna själva har starka historiska skäl att vara varsamma med att låta sig identifieras. Den bästa mätaren är språket: den som kallar romani för sitt modersmål kan också räknas som rom.
Om man ber Irka Cederberg söka kärnan i det etablerade Europas behandling av romerna radar hon upp ”the usual suspects”: Okunnighet, rädsla, främlingsfientlighet.
Trots att romerna har varit en del av Europa i nära tusen år.
– Så är det visserligen, men romerna har alltid sedan första början uppträtt på ett annorlunda sätt än majoritetssamhället. De har alltid haft stor familjesammanhållning. De har talat ett eget språk som ingen begrep. När de första romerna anlände till Europa mottogs de med välvilja, även i Sverige, i början på 1500-talet. De var så annorlunda. Ofta skickliga musiker. De kunde läkekonst. De hade med sig färdigheter som inte var så allmänna.
Men Irka Cederberg är inte rädd för att fördela ansvaret för romernas behandling till att även omfatta romerna själva, till viss och begränsad del.
– Hos många romer finns en offermentalitet. Det är logiskt, eftersom de alltid har varit förföljda. I dag får det till följd att de ibland intar en roll gentemot icke-romer. De ställer krav på att få hjälp. Jag vill inte säga att det är något generellt, men det ligger i sakens natur, som en delförklaring till distansen mellan romer och majoritetssamhället.
Vad sker i den romska världen för att få till en förbättring?
– Internet är en välsignelse. Tack vare nätet finns en allt bättre organisation. För ett så utspritt folk är det enormt viktigt. Vissa formulerar krav på att romerna ska erkännas som nation, och ha säte i internationella församlingar som EU och FN. Och så brottas de med sina egna demokratiska strukturer. Det finns traditioner av patriarkalt ledarskap, där den äldste är den naturliga ledaren i stället för den demokratiskt valda. Det har också varit ett problem för romerna.
Irka Cederberg konstaterar också att romer egentligen aldrig haft några inflytelserika positioner i samhället, vilket också var ett avgörande skäl till varför det tog så lång tid att fastslå att de hade utsatts för folkmord efter andra världskriget.
– De visste knappt vart de skulle vända sig efter 1945. De vågade inte söka upp myndigheter. Här fanns och finns fortfarande en inbyggd undergivenhet och naturligtvis en rädsla för vad myndigheterna kunde göra med dem.
I Sydsvenskan för några veckor sedan skrev författaren Slavenka Drakulic om ett uppmärksammat diskrimineringsmål, där romska skolelever lyckades vinna skadestånd efter att ha blivit särbehandlade.
Men något entydigt stöd från sina egna hade de inte. Bättre att hålla ner huvudet. Säkrare att inte bråka.
I en uppsats från Lunds universitet 2008 skriver Hanna Flodin, citerad i Irka Cederbergs bok, ett stycke om den klassiska karaktäristiken på romer som Irka Cederberg gärna framhåller:
– Hon skriver där att det är signifikativt för stereotyper att de är motsägelsefulla och ofta innehåller diametralt motstridiga konstruktioner, vilket är särskilt tydligt när det gäller zigenare.
Samtidigt som romerna ses som onda, lögnaktiga, bedrägliga och notoriskt tjuvaktiga utmålas de också som exotiska, bekymmersfria och befinner sig i ett ständigt nomadliv till följd av medfödd vandringslust.
I boken står det: ”Hanna Flodin bestrider att det skulle finnas något positivt i denna romantiska zigenarbild. Visserligen uttrycker den – till skillnad från den demoniserande bilden – ett gillande, men är samtidigt reducerande, objektifierande och exotiserande och innebär, menar Flodin, ett ifrågasättande av romernas mänsklighet.”
– Hon säger det oerhört bra. Och där har du hela grunden för varför vi måste göra något.