På väg nedför trapporna i ett höghus i Bukarest stannar jag till vid de bleka
planscherna som sitter här och var på väggarna. Det är samma massproducerade
bilder av berömda byggnader i Paris, Rom och Lissabon som man finner i många
andra trapphus runt om i den rumänska huvudstaden. De har dröjt kvar sedan
kommunismens tid och får själva husen att se ut som om de drömmer om att
vara andra hus – på andra platser, i andra länder.
När E M Cioran promenerade om nätterna i den här staden på
trettiotalet önskade också han att han befann sig någon annanstans. Efter en
lycklig barndom i den transylvanska byn Rasinari hade han slungats ut i en
”metafysisk exil” som skulle vara resten av livet. Dessutom plågades han av
att leva i en marginell kultur i Europas utkant. En återkommande fråga var:
Hur kan man vara rumän?
En tid av identitetskriser alltså, men inte bara för Cioran
personligen, utan också för mellankrigstidens förvirrade Rumänien. Det
politiska svaret på landets problem skulle den unge filosofen söka i
fascismen, och hans entusiastiska rapporter från Hitlers Tyskland – där han
ett tag vistades på ett stipendium – är otäck läsning.
Ciorans tidiga ideologiska misstag bidrog säkert till hans senare
misstro mot alla system, såväl politiska som filosofiska, och till att han
bara sade sig tycka om sådana tänkare ”som aldrig har inspirerat några
folktalare”. Den form där Cioran kommer allra bäst till sin rätt – den
fragmentariska anteckningen – passar mer än väl för den trötte, den orolige,
den som är mer intresserad av sabotageverksamhet än systembyggande.
Klarheten i formuleringarna hade han ärvt från de franska
1700-talsförfattare som han så minutiöst studerade när han erövrade sitt nya
språk – en övergång som han själv beskrev som ”fanatisk”. Samtidigt som han
var ytterst vaksam på såväl filosofisk som vardaglig jargong var han
skeptisk mot sin tids formbrott. Med en sedvanlig snärt uppmanade han
syntaxsprängningens förespråkare: ”Men försök att upprätta ditt testamente,
så får du se om den numera avskaffade stringensen var så föraktlig.” Cioran
behöll sin klarhet också när mörkret var som tätast.
I Rumänien har Ciorans verk ofta fört en tillvaro i marginalen.
Under kommunismen förbjöds han som en ”dekadent” västlig författare.
Fortfarande förknippas han här alltför mycket med sina tidiga rumänska
skrifter – fulla av lyriska excesser och känslosamma utbrott – och med en
intellektuell generation som med bland annat religionshistorikern Mircea
Eliade sympatiserade med det antisemitiska Järngardet.
Från sin parisiska horisont arbetade dessutom Cioran själv ganska
hårt på att avlägsna sig från sina rumänska rötter. Kanske är det därför
naturligt att hundraårsjubileet av hans födelse nu uppmärksammas ganska
sparsamt i Rumänien, medan det tar betydligt större plats i Frankrike, där
han sedan länge betraktas som en modern klassiker.
Det är svårt att föreställa sig en tankevärld som ligger
längre ifrån våra dagars positiva tänkande, konsultspråk och medieanpassning
än den som uppfanns av den mogne Cioran i vindsrummet på rue de l’Odéon i
Paris. Härifrån sände han ut sina obduktionsrapporter av Västerlandet –
detta ”parfymerade kadaver”. Jag föreställer mig detta rum som ett
laboratorium särskilt avsett för framställandet av frätande syror – men där
också kvickheten, konkretionen och självironin ständigt fälldes ut.
Varifrån kommer den paradoxala lättnaden när man läser Cioran?
Från känslan av att befinna sig på en sista kärv utpost i det västerländska
tänkandet, av att ha rört vid en sorts berggrund i existensen, varifrån det
bara går att ta sig uppåt? Från den knivskarpa formuleringskonsten som får
de flesta andra röster runt oss att te sig så trubbiga och utbytbara? Eller
från den överrumplande humorn, som påminner om ett plötsligt leende från
någon som inte längre har något att förlora?
”Två sätt att tänka: dagens och nattens. De har varken
samma metod eller samma moral. Mitt på ljusan dag vaktar man på sig själv, i
mörkret säger man allt”. Så inleder Cioran en typisk anteckning. Han menade
att det fanns ett särskilt ifrågasättande av tillvaron vid dygnets sena
timmar, något som han kände till alltför väl efter att ha lidit av
sömnlöshet under långa perioder av sitt liv.
Har du någon gång legat vaken i vargtimmen och tänkt märkliga
tankar, insett att de är förvridna och överdrivna av nattens utsatthet – men
att de samtidigt får syn på något som dagens tankar bortser ifrån? Då kan
tiden vara inne för E M Cioran.