VÄSTERÅS. För radiolyssnarna är Lasse Lindh killen bakom låtarna ”Svenska
hjärtan” och ”Ingen vind kan blåsa omkull oss nu” - etta på Trackslistan i
somras. För 70-talister i Lund och Malmö var han ett stort namn redan 1995
då han ep-debuterade med Chevy, ett spretigt indieband där basen sköttes av
Lasses pappa och trummorna av Carl Jonas Vinqvist, som strax kom att bilda
bandet First Floor Power.
Men för den breda massan av festivaltittare är han en relativt ny bekantskap
eller rentav ett obskyrt namn, i alla fall ställd jämte schlagerikoner som
Carola och tv-kändisar som Ola.
Han är festivalens indiepopalibi. Eventuellt en förnyare. Möjligen en ursäkt
att sätta på kaffet. Men kanske också en ny Sonja Aldén.
Eller vad säger du, Lasse Lindh? Vad gör du här?
- Jag är en sån där katt. Bland hermelinerna. Fast kanske inte så
malplacerad ändå, även om jag i sammanhanget kan verka jätteindie. Min
förhoppning är att folk ska ta till sig låten för att den sticker ut, det
vimlar ju inte av uppriktiga kärlekssånger på svenska i festivalen.
Musiken är refrängstark, men inte särskilt påflugen pop av ungefär samma
slag som Lasse Lindh brukar göra.
- Det känns bra att jag inte frestades att göra dumpop. Det hade varit
livsfarligt att tävla med en Jimmy Jansson-låt. Det här är istället en låt
jag kan stå för i alla väder, en låt som kommer att passa när jag och bandet
är ute live - och antagligen gör sig ännu bättre där och då.
Varje genre har sina särskilda förutsättningar och koder; den som inte
behärskar dem missar lätt nyanserna och begriper kanske inte artistens
ambitioner. Därför har Melodifestivalen många gånger blivit en sådan
skrattfest - med tre miljoner tittare finns alltid några hundratusen som
inte kan relatera till de här låtarna så som upphovsmännen tänkt sig. Men
den ena tittarens kalkon kan i någon annans ögon vara festivalens frälsare,
geni eller estet.
- Jag är beredd på att ta rollen som loser, uppfattas som töntig eller
dålig. Den där risken får nog alla som tävlar leva med. Men det råder ändå
någon sorts konsensus om att ”sjunga bra är att sjunga starkt”. Allra
tydligast är det i American Idol, där poängen verkar vara att ta i. Just
därför var det så skönt med den svenska Idoltävlingen i år då Amanda Jensen
vann. Det där var en röst att ta till sig, inte att imponeras av.
Frågan är bara hur Lasse Lindh, med sin timida framtoning, ska hinna berätta
på sina tre minuter i rampljuset vad han är för en. Att ”gå genom rutan”,
som det heter, är nog lättare om man likt Carola, Ola och The Nicole nästan
handgripligt försöker fånga tittarna. Lasse Lindh dansar inte ens, han bara
rycker lite på sina axlar.
- Jag får försöka fånga dem med ögonen, få in allvaret i låten. Det sämsta
jag kan göra är att pajasa till det, det ger fel signaler. Jag vill ju få
folk att lyssna på texten.
Det låter som en genomtänkt strategi. Men det låter inte som något som
stoppar Carola och Andreas Johnson på inrikesflyget till Kiruna och Andra
chansen. Lika bra det, ska Lasse Lindh lyckas måste han nog själv ta den
vägen.
- Som Sonja Aldén. Hon verkade bara precis lyckas kvalificera sig till Andra
chansen, men sen lyfte hon bit för bit och var en av favoriterna i Globen
när folk fått höra låten vid upprepade tillfällen.
Att Lasse Lindhs popkarriär skulle få den andra chans som i somras förde
honom till toppen av P3:s Trackslista var inte självklart. Efter några år
som ung kultartist var han redo att pröva något nytt. 27 år gammal sökte han
till Dramatiska Institutet, för att lära sig skriva filmmanus, och kom in.
Han tog examen 2005.
- Jo, jag hade tappat modet. DI blev min räddning, även som musiker. Jag
kunde ägna fyra år åt duon Tribeca, musik med andra ambitioner än att skriva
hits som alla skulle kunna gilla. Det fick mig att slappna av, och det
gjorde mig till en bättre låtskrivare.