Med gamla kolosser till tv-program är det som med gamla träd, till sist är de
så stora att ingen vågar såga ner dem. Knappt ens ympa dem.
Så är det såklart med På Spåret. I 22 år har detta göteborgska påfund varit
SVT:s pålitligaste flaggskepp. I alla dessa 22 år med Ingvar Oldsberg som
programledare och de senaste 14 med Björn Hellberg som domare och sidekick.
(Innan dess hade Hellberg dessutom hunnit med att som tävlande vinna fyra
gånger i rad.) Det har varit en alldeles osannolik framgångssaga.
Tittarrekordet är på 3.7 miljoner. Senaste säsongen snittade man över två
miljoner tittare.
22 år är lång tid inte bara i tv-världen. Vuxna människor var inte ens födda
när Oldsberg sa ”vart är vi på väg?” för första gången. Det vore alltså lätt
att tro att Ingvar Oldsberg inte bara ledde På Spåret utan faktiskt var På
Spåret. Att själva programformatet för evigt skulle vara knutet till hans
person.
Men nu har någon alltså ändå vågat ge sig på det gamla trädet. Ikväll har nya
På Spåret premiär, med Kristian Luuk som programledare och Fredrik Lindström
som domare. Och om man väntade sig stor dramatik, paradigmskifte, upp och
ner vända världen, svensk tv:s motsvarighet till murens fall eller franska
revolutionen… ja då blir man nog lite besviken. För första avsnittet, som
jag sett på en förhandskopia, börjar så anspråkslöst och odramatisk att man
kunde tro att inget alls hade hänt.
Det är Luuk och Lindström som står där och säger ungefär: ”Hej, nu är det vi
som ska ha hand om det här. Det ska bli roligt. Här är våra gäster”. Och det
är ju i själva verket ganska sympatiskt att de inte gör större affär av det
De är naturligtvis inte dummare än att de förstår att får man en sådan
bjässe till tv-institution i händerna gör man bäst i att handskas varsamt
med den.
Följaktligen är vinjettmusiken densamma, loggan och grafiken likaså,
tävlingsupplägget, musikinslaget, tonen. Ja, det är väl i stort sett bara
den inledande geografigåtan till publiken som försvunnit, samt möjligen
något av det värsta göteborgska ordvitsandet.
Kvar är det som faktiskt, jo det är det man inser, är programmets själva
ryggrad. Själva tävlingen, den enkla men genialiskt konstruerade
tävlingsform som på ett så sällsynt lyckat sätt inbjuder även tittaren att
tävla med.
Och det funkar, precis som vanligt, alldeles förträffligt. Vissa kanske kommer
sakna Oldsbergs sneda leende och ordvitsarna som Gud glömde men Ingvar
Oldsberg var inte På Spåret. På Spåret är faktiskt självständigare än så.
Inte heller Kristian Luuk är på Spåret. Men han kommer att bli en fin och
habil ledare i ett program som nästan känns gjort för hans distanserat
lakoniska stil. Ett program som just genom att droppa Oldsberg visar att man
faktiskt klarar sig på egna ben, och därmed kan ha hur många vitala år som
helst kvar i sig.