En svart elefant har exploderat

Det är många svarta svanar som landar i dessa dagar – oförutsedda händelser som dyker upp från ingenstans och som det därför inte finns någon beredskap för.

En oljeplattform exploderar i Mexikanska golfen och orsakar historiens största olje­utsläpp. En demokrativåg reser sig i arabvärlden och får oljepriset att skena. En tsunamivåg orsakar inte bara död och förödelse men också ett kärnkraftshaveri i ett av den förmodat hightech-säkra civilisationens centrum.

Den skotske aktivisten och tänkaren Vinay Gupta har tagit den svarta svanen-liknelsen ett steg längre. Han parar svanen med elefanten mitt i rummet – den där viktiga saken som alla känner till men som ingen vågar prata om. Resultatet blir en svart elefant. Det vill säga: en händelse som egentligen var ganska förutsägbar men som få ville prata om och som efteråt ursäktas med att det var en svart svan som ingen hade kunnat förutse…

Kärnkraftshaveriet i Japan orsakades av något så enkelt som att det blev strömavbrott och att de dieselaggregat som skulle stå för reservkraften inte fungerade. Samma sak var nära att inträffa i en reaktor i Forsmark i Sverige för fem år sedan. Och det lär ske igen. Särskilt som världen är på väg in i en djup energikris där den billiga oljan är på väg att bli väldigt dyr och där klimatförändringarna kommer att orsaka mer extremt väder.

Nog hade man kunnat räkna ut att kärnkraften aldrig skulle bli helt säker, framför allt kan man räkna ut att den kommer bli mer osäker ju mindre säker världen blir.

Men det finns tunga skäl till varför vi inte pratar om dessa svarta elefanter, även när de står mitt i rummet. Kärnkraften är en del av det moderna samhällets självbild. Ett bevis för människans fantastiska förmåga att med hjälp av högteknologisk kompetens kontrollera världen ner till minsta atomkärna. En förmåga som gör att alla problem kan lösas med bättre teknik.

När en oljeplattform plötsligt exploderar och man – i brist på andra lösningar – försöker täta läckorna med golfbollar eller när ett kärnkraftverk börjar brinna och det plockas fram en gammal vattenkanon i ett sista försök att kyla ner reaktorerna – då krackelerar den där självbilden. Det blir pinsamt. Brallorna åker av.

Det är samma visa i många fall där tekniken ses som frälsaren, men med kärnkraften blir det extra påtagligt. Den fick en renässans för några år sedan när klimathotet hamnade i topp på agendan. För många av dem som tog klimathotet på allvar och som inte kunde tänka sig en värld utan evig ekonomisk tillväxt och medföljande tillväxt i energiproduktion blev kärnkraften det sista halmstrået. Tusentals nya kärnkraftverk av senaste modell skulle bli det globala industrisamhällets räddning undan både klimatkaos och en omställning till ett mer ekologiskt anpassat lågenergisamhälle.

Det halmstrået brann upp i Fukushima.

David Jonstad
chefredaktör för Klimatmagasinet