En teknisk virtuos

Nyheten att Svenska Akademien givit Nobelpriset i litteratur till Mario Vargas Llosa skakade om Spanskamerika. Det handlar utan tvekan om ett välförtjänt pris till en stor, samtida författare men det går också att se som en bekräftelse på att den latin­amerikanska Boomen var en av de viktiga litterära rörelserna under 1900-talet.

När jag som ung drömde om att bli författare, läste jag ständigt författarna som tillhörde Boomen. Sextiotalet var en gyllene tid för dem. García Márquez virtuosa berättelsekonst imponerade på mig, liksom Cortázars subtila magi och Borges förkrossande lärdom. Vargas Llosa överraskade mig med sin djärva, tekniska och strukturella uppfinningsrikedom. Innan Boomens författare slog igenom hade den latinamerikanska berättarkonsten, med få undantag, befunnit sig i ett slags linda och ett av de nya författarnas viktigaste bidrag handlar om att de ryckte loss litteraturen från villkoret att vara en söndagshobby. Med full kraft tog de steget ut som författare på heltid. Det var ingen lätt sak. Deras väg kantades ofta av ekonomiska besvärligheter och de förtjänade sitt levebröd på allt mellan himmel och jord, bodde på nedgångna pensionat och skrev manus som ibland inte ens hittade fram till förlagen. Med tiden kom emellertid deras verk att lyfta den latinamerikanska litteraturen till en global nivå.

”Bäst i klassen”, kallade José Donoso Vargas Llosa. Donoso var en av Llosas kamrater från Boomen och i Vargas symfoniska väv av röster, tidsplan och olika stämningar såg Donoso ”en rigorös och närmast manisk ordning där varje sak var på sin plats”. Vargas Llosa rör sig ledigt i den moderna ­romankonstens labyrint och ryggar inte för komplicerade experiment för att få sin inre kraft och passion att genomstråla berättelserna. Han vecklar ut ett galleri av färgstarka personligheter, använder sig av ett svindlande och poetiskt språk och låter oss höra röster som från olika tidsplan kommunicerar med verket och kondenserar innehållet. Hans teknik strävar efter att placera läsaren mitt i verkligheten. Själv har han sagt: ”det är därför jag tror att romankonsten är den bästa genren, eftersom det är den genre som förpassar läsaren till hjärtat av den verklighet som boken manar fram. Författarens plikt är att hålla kvar läsaren där.” Jag minns hur förhäxad jag blev av ”Staden och hundarna”, denna frätande kritik av grymheten och korruptionen på en peruansk militärhögskola. Det var en ung Vargas Llosa som skrev den, en roman som, när den kom, ansågs vara den bästa spanskspråkiga romanen på trettio år. Boken gav honom problem och under högtidliga former brändes tusen exemplar av den offentligt för att den ansågs förolämpa Perus militär.

”Det gröna huset”, som kom därefter, var en roman med kraft, skönhet och intensitet. Som ett slags kommentar till den romanen lät han publicera föredraget ”Historia secreta de una novela” (Den hemliga historien bakom en roman), där han, likt en stripteasedansös, klädde av romanskrivandet dess hemligheter. Föredraget gjorde mig medveten om vad det innebär att vara författare: Vargas Llosa hävdade att man inte skriver romaner för att berätta om livet utan för att förvandla det. Och lägga till något. Han tog upp verklighetens och lögnens funktioner och hans envetna beslutsamhet att organisera sitt liv kring skrivandet imponerade stort på mig.

I början av sextiotalet slog han sig ned i Paris. Han läste noggrant varje utgåva av Les Temps modernes, beundrade Sartre och förklarade sig vara oberoende marxist. Under det här decenniet är det två saker i Latinamerika som låter tala om sig internationellt: den kubanska revolutionen och den litterära Boomen. Det var en tid när politiken och litteraturen gick hand i hand och Vargas Llosa solidariserade sig – som andra författare inom Boomen – med den kubanska revolutionen. Tiden för en sådan hållning visade sig emellertid vara utmätt.

1971 inträffade den så kallade ­Padillaaffären. Jorge Edwards, chilensk författare och diplomat (Chiles nuvarande ambassadör i Paris), tillika god vän med Vargas Llosa, var den som under Salvador Allende hade ansvaret för de diplomatiska kontakterna med Fidel Castro. Jorge Edwards ”föll i onåd” efter att ha haft ”misstänkta” samtal med poeter och författare som, utan att vara dissidenter, uttryckt kritiska åsikter mot regimen.

Padillaaffären – som påminde om Stalinrättegångarna – var en sorglig historia som splittrade de vänster­intellektuella. Jorge Edwards tvingades lämna Kuba och några år senare, i Spanien, publicerade han boken ”Persona non grata”, en självbiografisk text där han beskrev sina erfarenheter från tiden på Kuba. Under en middag med ett antal författare bad Octavio Paz sin kollega Vargas Llosa att skriva en artikel om Edwards bok för tidskriften Plural. Det var här, i essän ”Un francotirador tranquilo” (En lugn krypskytt) som Vargas Llosa, som fram till dess legat lågt, släppte loss sin kritik av castrismen.

Padillaaffären innebar slutet på den eufori som den kubanska revolutionen fött och ett av resultaten av den blev splittringen mellan Boomens författare. Vargas Llosa kom att kritiseras av Castros trogna anhängare. Idag, med det perspektiv som historien ger oss, går det att betrakta Vargas Llosas hållning som visionär och framåtblickande ty den förebådade de förändringar som skulle komma. Från det ögonblick då den ovan nämnda essän publicerades, och med alla de konsekvenser den innebar för honom, kom Vargas Llosa att bli själva symbolen i Latinamerika för en kontroversiell intellektuell.

Vargas Llosas intelligens, mångsidighet och kreativa kraft gör att han idag tillhör de riktigt stora språkkonstnärerna. Hans karismatiska och kontroversiella personlighet gör honom till en av vår tids mest autentiska, intellektuella röster. I ”Kriget vid världens ände” och i ”Bockfesten” tar han ställning för den lilla, övergivna människan gentemot maktens kartografi.

Det, i sig, borde vara svar nog till hans belackare.

Jorge Calvo
författare bosatt i Santiago, Chile

Översättning: Fredrik Ekelund