Det finns ett slitet citat som brukar tillskrivas Sibelius. ”Ingen har
någonsin rest en staty till en kritikers ära”.
Det finns naturligtvis heller ingen anledning. Många människor – läsare,
influerade kollegor, till och med musiker – hade nog ändå kunnat göra ett
undantag, släpat fram sockeln för att hedra minnet av just Lennart Persson.
Hans auktoritet var större än de andras. Hans utblick var lite större.
Men egentligen var han nog inte alls en kritiker, han var en entusiasmerare
och introduktör. Strängt taget skrev han bara om musik som han älskade; den
var tillräckligt omfattande för att han inte skulle anse sig ha tid eller
lust till annat. Han hade ingen böjelse för sadistiska sågningar och hån –
han uppmuntrade, eller så höll han tyst.
Antagligen var det därför som han efter den första tiden på tidningen Arbetet,
från år 1973, aldrig fann sig till ro i en publikation som inte var hans
egen. Han var inte mannen som tog slentrianuppdrag. Som musikskribent var
han i kärlekens tjänst.
Detta gjorde det möjligt för honom att också författa omslagstexter och
pressreleaser åt artister och skivbolag. För oss ”vanliga” journalister är
sådana uppdrag suspekta; för Lennart skilde de sig inte från journalistiska
uppdrag. Han skrev om sådant han älskade, och hans integritet förblev
benhård.
Under tre decennier medverkade han i Sydsvenskan, sporadiskt men under
perioder mer frekvent. Många minns de varje söndag återkommande texterna som
han med start 1998 skrev under vinjetten ”Låten”; de bästa gavs så småningom
ut i bokform. Han har också skrivit för Kvällsposten, Expressen, Aftonbladet
och DN. Han startade musiktidningen Larm i slutet av 70-talet och var en i
gänget bakom den ännu mer inflytelserika tidningen Feber som hade sin
storhetstid i början av 00-talet.
Med tiden fick han en status som liknade de ”senior editors” som tunga
musikpublikationer i USA ser till att ha råd att hålla sig med. Som sådan
var han unik i Sverige, en sann auktoritet som i tidningen Sonic hade ett
eget uppslag som kort och gott hette Lennart.
Många musikskribenters stjärna dalar med artisterna på den scen och i den
subgenre som han eller hon gör sig ett namn genom att förstå och förklara;
när den scenen tappar i lyskraft upphör också skribenten att vara relevant.
Lennart Persson var inte sådan. Förklaringen stavas nyfikenhet, djup kärlek
till musiken samt förmåga att både tänka om och känna efter på nytt. Den
första kärleken var viktig för honom – läs hans hyllning till The Small
Faces på hemsidan, en text som publicerades i mars i år men ett band han såg
live 1965 – men Lennart Persson hade alltid nära till en ny förälskelse.
Inte för att han var otrogen, än mindre ängslig. Han hade bara ett ovanligt
stort hjärta, och en hjärna som matchade det.
På ett sällsynt vis förenade han den vise mannens erfarenhet med tonåringens
utforskande sinne och mottagliga känsloliv. Han var en romantiker, både i
sättet att förhålla sig till de mytologiserade hjältarna och hans sätt att
tillåta sig att flippa ut inför en nyupptäckt begåvning. Som sagt: unik i
Sverige.