Ska man hetsa upp sig över en dom som aldrig kommer att vinna laga kraft?
Kanske lite ändå.
I dag dömdes de fyra entreprenörer som med stor förtjänst driver The Pirate
Bay till fängelse i ett år och dryga skadestånd. Domen kommer att
överklagas, helt säkert ända till Högsta Domstolen.
Domen får därför främst ett slags pedagogisk betydelse. På sjuttiotalet
stiftades lag mot barnaga. Meningslöst, sa kritikerna, för brottet kan inte
bevisas, brottet syns ändå inte. Ändå fick lagen avgörande betydelse för
medborgarnas långsiktiga syn på barnaga.
Lagen om upphovsrätt som vi känner den kommer inte att kunna försvaras, det
vore naivt att tro det. Men den har inte bara ett juridiskt
existensberättigande, utan också ett moraliskt, ett normbildande. Den säger:
Du som laddar ner och sprider material kommer kanske att fortsätta som
förut, men du ska veta att det inte är tillåtet. Du ska veta att det i många
fall till och med finns ett brottsoffer när du olagligen laddar ner eller
sprider saker som du inte har rätt att sprida.
När man går på bio och ser en töntig reklamsnutt om att det är olagligt att
sprida filmen så skrattar alla. Som om det skulle stoppa någon. Det gör det
förstås inte, inte den filmen, inte där och inte då. Men budskapet är en del
av ett slags historieberättande som alla personer som ser poänger med
upphovsrätt bör fundera över hur de kan bidra till.
Det finns någon som har jobbat för att skapa det här. Är det rimligt att
vederbörande får betalt för sitt arbete?
Har jag, som njuter frukterna av detta arbete, något personligt ansvar för att
bidra till att detta arbete betalas?
Så kan dagens dom läsas.