I en krönika på dessa sidor (6.4, länk till höger
) diskuterade jag mitt beslut att skriva under uppropet mot den statliga
kampanjen om brott i kommunistiska regimer.
Invändningen mot skrivelsens tystnad om Förintelsekampanjen är befogad, men
jag fann det viktigare att principiellt markera mot en tilltagande politisk
klåfingrighet i forsknings- och förmedlingsfrågor. Kunde kritiker mot
uppropet som Kristian Gerner och Kim Salomon se poängen i ett sådant
resonemang?
Gerner var i Moskva när min krönika publicerades. Kanske är det därför han i
sitt svar (21.4, länk ovan till höger) citerar slarvigt,
bjuder på rysk reseskildring istället för att förhålla sig till mina
funderingar och till sist tar ställning för statlig kampanjhistoria.
Min principiella hållning har större genklang hos Salomon (9.4,
länk ovan till höger). Ändå har han i sina inlägg inte
klandrat kampanjen om kommunismens förbrytelser.
I stort har diskussionen kommit att handla om undertecknarnas potentiella
politiska preferenser istället för skrivelsens innehåll.
På sina håll har det till och med gläfsts om yrkesförbud. Timbros Maria
Rannka är en av få liberala debattörer som förmått att se uppropet som något
annat än ett rött skynke (
Dagens Nyheter 15.4 ). Det är olyckligt. Principfrågan borde vara för
viktig för att skjutas sönder i ett politiserat skyttegravskrig.
FREDRIK PERSSON
doktorand i historia, Lunds universitet