Det vore väl underbart om vi kunde fortsätta att leva i överflöd men ändå
slippa växthuseffekten?
Det kanske är en osannolik önskan, men tecknen börjar bli tydliga på att det
är så vi vill ha det. Vi vill gärna göra något åt växthusgaserna, men inte
på allvar ändra vår livsstil. I Storbritannien visar livsmedelskedjor och
varuhus vägen genom att erbjuda ”klimatneutral” konsumtion: närodlad mat och
hemmatillverkade prylar är att föredra framför långväga och importerade.
Skräckhistorier går runt, som när The New Yorker berättar att varje glas
apelsinjuice drar två glas olja om man tar med transporterna.
Samtidigt kommer det nu varningar om en global livsmedelskris,
världsmarknadspriset på mat har stigit med 83 procent på tre år enligt
Världsbanken, som varnar för att takten i prisstegringen ökar, hittills i år
ser prisdiagrammen ut som en raket rakt upp i höjden.
Bakom prisökningen ligger en rad samvarierande faktorer: torka i stora
exportländer som Australien, ökad köttkonsumtion i tillväxtekonomierna Kina
och Indien vilket drar med sig behov av mer djurfoder, en större
världsbefolkning som ökar efterfrågan på mat samt låga lagernivåer i USA, EU
och Kina som gör marknaderna känsliga och instabila.
Lägg till detta en snabbt stigande efterfrågan på biobränslen och det blir
troligt att de höga matpriserna kommit för att stanna. Jordens resurser är
helt enkelt begränsade, mark är en bristvara.
Bördan av denna prisökning bärs framför allt av fattiga människor, protester
rapporterades nyligen från Kamerun, Haiti, Bangladesh, Egypten. Och det kan
bli värre, uppemot vart femte land som Världsbanken undersökt har redan
infört exportstopp för mat, första prioritet är att föda den egna
befolkningen. Det är en rimlig ordning, men det kommer att leda till
ytterligare press uppåt på världsmarknadspriserna när utbudet skärs ner. FN
bönar och ber redan om pengar för livsmedelsbistånd.
Biobränslen är en del av problemet, och samtidigt ingen bra lösning på den
rika världens bidrag till klimatförändringen, i alla fall om de ska odlas i
Syd. För det första kan de inte ersätta fossila bränslen i någon större
omfattning, marken räcker helt enkelt inte till. För det andra behövs de
faktiskt mest där de odlas nu: hälften av jordens befolkning, över tre
miljarder människor, använder biobränslen idag för matlagning och värme. Och
eftersom efterfrågan på bränsle och energi kommer att växa i Syd när folk
får det bättre, skulle en satsning på att odla biobränslen åt oss i Nord
direkt konkurrera med lokala behov. Dessutom skulle priserna drivas upp så
att fattiga människor skulle få svårt att ha råd ens att täcka sina mest
grundläggande energibehov.
Skogen och andra biobränslen behövs alltså i första hand för dem som bor där
de växer. Om Brasilien fördubblar sin produktion av biobränsle under
kommande årtionden, vilket är sannolikt, kommer man själv att vilja svälja
hela ökningen till hemmaförbrukningen, ett lockande alternativ i alla fall
så länge oljepriset är högt. Dessutom har även Kina och Indien, liksom
Brasilien, USA och EU, börjat kräva att bensin blandas ut med etanol, vilket
leder till än större efterfrågan på lokala biobränslen.
Lägg till detta den ekologiska effekten av att skogar röjs för att bereda
plats för odling av biobränslen. Enligt The New Yorker släpper nerhuggen
skog i Brasilien och Indonesien ut så mycket växthusgaser varje dygn att det
motsvarar att flyga hela Sveriges befolkning till New York, ungefär. Och New
York Times varnar att det tar 93 år för nettoeffekten på klimatet att bli
positiv när man omvandlar skog till mark för biobränslen.
Fler skräckisar som får kärnkraftslobbyn att gnugga händerna. I
Storbritannien har regeringen mycket riktigt beslutat att bygga nya
kärnkraftverk av fransk typ, det var ett av de viktigaste resultaten av
mötet mellan Gordon Brown och Nicholas Sarkozy nyligen.
Men alla siffror på biobränslen beror på vad det är man röjer och vad man
ersätter det med, det är skillnad på olika biobränslen. Bäst är när de
kommer från sockerrör i Brasilien, då konkurrerar de varken med mat eller
med regnskogar (utan med de redan nerhuggna skogarna närmare Atlantkusten,
men gjort är gjort, eller hur). Värst är palmolja från Malaysia och
Indonesien, som odlas på skövlad regnskogsmark. Och lika illa är det när
energibolagen riktar sina blickar mot Afrika, där biobränsle på sorghum
konkurrerar med fattiga människors behov av mat.
Ändå finns det hopp. Forskare arbetar med att ta fram ny teknik som på ett
bra sätt får fram biobränslen från skogsråvara, något det finns gott om i
Nord. Och livsstilsförändringar är ju möjliga. Att bara överge djurfabriker
och istället nöja sig med kött från frigående och naturligt betande djur
innebär 40 procent mindre växthusgaser för biffen, enligt en beräkning från
USA:s hälsoministerium. Och eftersom djurhållningen står för lika mycket av
klimatgaserna som vägtrafiken, blir en sådan knappt märkbar förändring av
livsstilen mycket viktigare än att blanda in lite etanol i tanken.
KENNETH HERMELE
ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet