STOCKHOLM. Egentligen bestämde vi att jag inte skulle göra den här intervjun.
Jag har nämligen träffat Hanna Hellquist en gång tidigare, socialt, på en
fest, och vi har ibland mejlat och pratat om de texter hon skriver på Dagens
Nyheters kåserisida. Om vad man får och inte får skriva, om hur mycket man
får lämna ut livs levande människor.
Det uppstår lätt gränsdragningsproblem runt Hanna Hellquist. Inte bara för
hennes beundrare, som ringer och skriver brev och hänger choklad på hennes
dörrhandtag. Inte bara för oss som råkar korsa hennes väg och nästan chockas
av hennes extremt utpräglade värmländska och demonstrativa snusande.
Hela hennes debut, ”Karlstad Zoologiska”, är resultatet av ett
gränsdragningsproblem.
Boken skildrar Hanna Hellquists uppväxt i Karlstad. Det är en förlåtande bok.
Men beskrivningarna som föranleder denna förlåtelse – pappa som bara drar
utomlands, djur som lilla Hanna måste döda, mamma som är undfallande en gång
för mycket, uppmuntran och kränkningar i en vansinnig blandning – är så
vassa att de kunde vara ristade med skalpell. Nu är det en bok i stället.
Lika lätt att skära sig på?
– Ja, skönt är det fan inte. Men det är så jävla mycket väsen för ingenting!
260 sidor glest satt text om livet i Karlstad!
Hur är det där?
– Det var nybyggt, precis nybyggt, när vi flyttade in. Vi bodde i en trea.
Mamma ville att jag skulle gå på den bästa skolan, därför flyttade vi till
det området där alla läkarna på Centralsjukhuset bodde. Sedan fanns andra
sidan, en liten bit bort. Där bodde alla invandrarna och alla som hette
Conny och Tony.
Spelade det någon roll var du hamnade?
– Det tror jag. Det var en trygg och mysig skola. Jag såg ingen mobbning i min
närhet de första sex åren. Sen kom Conny och Tony i sjuan, då var det samma
högstadieskola för alla. Det kom en tjock kille till vår skola då. Han hette
Tobias. En dag gick jag förbi honom i korridoren och så sa jag: ”Men
banta!”. Jag vet inte varifrån det kom. Jag hade så otroligt dåligt samvete
och försökte vara snäll sen. Han är en av de få som jag inte glömmer namnet
på.
Var du snäll?
– Alltså jag hade två identiteter som jag aldrig fick att gå ihop. Man satt
där när mormor kom på besök och tänkte på vad man hade gjort i helgen. Jag
hade ständigt dåligt samvete för att jag inte visste hur jag skulle bete
mig. Man var den här tonåringen som söp och levde rövare. Och på helgen åkte
jag ut till pappa och tog hand om djuren. Jag började röka. Pappa fick inte
veta det. Själv rökte han John Silver utan filter och jag snodde hans fimpar
och gömde i trosorna. Sedan gick jag ut i skogen och rökte fimpar. Sån var
jag. Jag gjorde som pappa sa, utom när jag inte gjorde det. Jag var en sån
där som sa ”kan vi inte ha prov snart” i klassrummet. De kallade mig Flora.
Varför det?
– För att jag var så SMÖRIG! Och sen träffade jag Jimmie då. Jag blev kär i
Jimmie och snodde cyklar och godis. Vänta, helvete, jag har katthår i mitt
läppglans.
Ja, det är mycket djur i ditt liv.
– Nej. Nu har jag bara en katt. Jag saknar landet. Jag skulle vilja ha höns
där ute. Någon liten get eller något, som man kunde mjölka. På somrarna vill
jag att det ska vara som det var, fast ... med den skillnaden att jag
bestämmer.
På vilket sätt är du värmländska?
– Jag har läst Fröding och Selma Lagerlöf. Jag har varit på linneväveriet i
Klässbol, jag har firat midsommar i Ransäter. Jag har sett ”Värmlänningarna”
spelas varenda sommar tills jag var tolv, då farfar slutade köra bil.
Vad kan du älska med ett sådant liv?
– Jag känner mig ju hemma där. Så fort jag ser Klarälven blir jag knäsvag.
Hemma och trygg.
Ändå var det så viktigt att flytta?
– Jag ville ju inte bo i Karlstad, för fan. Det är inte Värmland. En mindre
stad där man känner alla, har hånglat med alla ... Jag vill inte springa på
folk som jag har känt.
Något mer är det väl, än det.
– Ja. Det är lite som när Katta och Conny blev ihop. De bodde i en exakt
likadan lägenhet som vi, de storhandlade på Obs, han blev skitfull och dum
varje helg, hon jobbade natt i vården och var ledig på dagarna och fick ta
hand om hela hemmet. Och så får man barn mitt i det.
Och det vill du inte?
– Inte med Conny.
Är landsbygden mindre jämställd?
– Den är väl ojämställd på ett annat sätt. Det är kanske lättare att hitta en
man som är feminist i Stockholm. Men när jag tänker Stockholm så tänker jag
på Nytorget på Södermalm och mediemänniskor i tvårummare. Jag ska inte säga
något om jämställdheten i Stockholm. Jag vet inget om den. När jag bodde här
med en kille, då var den killen från Karlstad. Stryk allt jag har sagt.
Vilken roll spelar din dialekt för hur du blir bemött?
– Jättestor roll tror jag. Jag tror att folk inte tar mig på allvar. Vilket är
väldigt bra när jag är journalist. När jag började på Dagens Nyheter
försökte jag prata stockholmska, men när jag slutade med det blev det mycket
lättare.
Jag bokade upp Janne Josefsson i förmiddags. Jag pratade extra mycket
göteborgska.
– Funkade det?
Han sa ja till en intervju i alla fall.
– Ja, se där. Men alltså jag är ju inte korkad. Men det gör samtidigt inget om
folk tror att jag är det. Och det är lättare om man är tjej. ”Stackars lilla
jänta, ensam i storstan, klart jag ska hjälpa.”
Du, det här med att du lämnar ut dina närmaste så väldigt mycket, beskriver
din pappas excentriska sidor, att han dricker för mycket, alla udda grejer
han har gjort ...
– Mm.
Var, exakt, går din gräns där?
– Min gräns går vid uthängning som gör någon ledsen utan att det tillför så
mycket till mitt resonemang. Jag har en ovanlig pappa och skriver om honom,
och mamma och mammas sambo. Det är ingen stor grej liksom, för dem. DN är
ingen läst tidning i Karlstad. Det är ingen som vet vem jag är där.
En effekt av den där brutala öppenheten är ju att jag och andra som läser dig
kanske inte riktigt skulle lita på dig eller våga umgås med dig. Vi ses i
nästa kåseri, liksom.
– Om jag skulle bli ovän med nån så skulle inte jag göra ett kåseri av det i
första hand. Det är inget hämndforum. Det ska ju fylla någon annan funktion
än att peka ut folk. När jag skriver om mammas sambo Göran så skriver jag om
män i sextioårsåldern som aldrig fick som de ville. Män som inte har så bra
kontakt med sina barn. Sådana män i Karlstad. Men han är faktiskt från Åmål
från början tror jag.
Det är en väldigt fin ton i din bok. Den är väldigt bra.
– Tycker du!? Nu börjar jag fan grina alltså.
Och så gör Hanna Hellquist det.