Vad har man rätt att kräva av en musiker som ställer sig på scen och tar
betalt?
Allra minst att han spelar musik.
Men Arlo Guthrie är ett undantag: även om han inte slagit an ett enda ackord
på sina gitarrer eller tagit en enda ton som kan kallas sång så hade
biljetterna till hans Malmöframträdande i fredags varit värt vartenda öre.
Han är en lysande historieberättare, som vårdar skrönorna och sätter varje
slutknorr med tajmning och finess. Och vilka stories han har, mannen växte
ju faktiskt upp i ett hem där Woody Guthries alla vänner stannade till för
att dricka kaffe, spela låtar eller skriva pamfletter: Leadbelly, Sonny
Terry och Brownie McGhee, Pete Seeger, Ramblin’ Jack Elliott, Cisco Houston.
Han är förstås en låtskrivare i egen rätt, men ganska ödmjuk och väldigt cool
i attityden till värvet. Att skriva låtar är som att fiska, deklararerade
han efter kvällens första egenkomponerade låt: mer än något handlar det om
att sitta och vänta. En läxa för nybörjare att lära? ”Se till att inte sitta
och fiska längre ner längs samma flod där Bob Dylan sitter med sitt spö.”
Vid något tillfälle hade han bett Dylan att kasta tillbaka några av
småfiskarna så att sådana som Arlo också kunde få åtminstone något litet
napp.
Arlo Guthrie har skrivit en mängd låtar, ändå var detta inte en konsert där
dessa utgjorde huvudsaken. Istället blev kvällen ett vittnesmål om de
traditionella folksångernas kraft och slitstyrka. Under en kort period i
början av 1970-talet kunde Arlo Guthrie misstas för ännu en av dessa
singer-songwriters vars repertoar var så personlig att låtarna blev
fullständigt obrukbara för andra artister. Men i grund och botten är han en
helt annan sort: han utgår från allmängods, fiskar upp redan prövade sånger
och ser till att med talade introduktioner eller lätta omskrivningar
förankra dem i nuet. Han spelar folksånger, gjorda för att sjungas av
vemsomhelst och av hur många som helst. Det privata ligger inte för honom.
Hur väl han lyckats framgår tydligt när vi nästan allihop sitter och sjunger
med i ”My Peace”, en vacker melodi som han skrev till en av pappas texter
för tio år sedan – och som de flesta av oss inte hört tidigare. Eller har vi?
Egentligen skiljer han sig därvidlag inte särskilt mycket från den där Dylan.
En av kvällens bästa låtar är ”St James Infirmary Blues”, en New Orleanslåt
som spelats in av alla från Louis Armstrong till The White Stripes men som
han själv snappade upp från Frisco Houston – pappa Woodys medmusiker och
kompanjon vid otaliga arbetarrättskampanjer under 1940-talet. Dylan snodde
melodin till sin 1980-talspärla ”Blind Willie McTell”, inte på pin kiv utan
för att den beresta folkmelodin ger hans sångtext ytterligare pregnans och
förankring (Blind Willie McTell hade själv använt samma melodi, på ett
ungefär, till en låt han kallade ”Dying Crapshooters Blues”). Stafettpinnen
går vidare.
Arlo Guthrie är inte världens mest infallsrika gitarrist eller nyanserade
vokalist, men han bär låtarna – det är huvudsaken. Enkelheten är en del av
både framtoningen och budskapet.