Eremiter bygger inga samhällen

Med ”personlig integritet” är det som med pornografi. Svårt att definiera teoretiskt, men vi känner igen en integritetskränkning när vi ser den, precis som vi känner igen en porrtidning.

Pornografi är nu inte förbjudet, men integritetskränkningar är det i hög utsträckning och att formulera lagregler om integritetsskydd har blivit ett demokratiproblem.

Orsaken är att integritetsskydd så ofta anses svårt att förena med medborgerliga fri- och rättigheter. Ett starkt integritetsskydd har, hävdar man, ett pris i form av inskränkningar i yttrandefriheten och en så långtgående sekretess för personuppgifter att vår berömda offentlighetsprincip i många sammanhang blir meningslös.

Omvänt påstås att yttrandefriheten har ett pris i form av svagt skydd mot integritetskränkningar. Man resonerar som om det gällde kommunicerande kärl: i ett samhälle med starkt integritetsskydd kan man inte ha en vid yttrande- och informationsfrihet, och vice versa. Det är i huvudsak fel.

Naturligtvis finns det tillfällen när andra förfogar över känsliga uppgifter om mig, sådana som behöver skyddas med tystnadsplikt eller sekretess, men det är inte särskilt vanligt. Att reducera ”integritet” till en fråga om skydd för persondata leder garanterat fel.

Likväl försöker man i västvärlden sedan decennier uppnå integritetsskydd genom att i lag förbjuda människor att befatta sig med uppgifter om andra. Bara i undantagsfall får någon sammanställa, lagra eller sprida personuppgifter. Så säger EU:s direktiv från 1995 om persondataskydd, och så säger sedan 1998 den svenska personuppgiftslagen, PUL.

Förbudet är orimligt. Kriminaliserar man ”behandling” av personuppgifter så förbjuder man social aktivitet av många slag, såväl demokratiskt viktig sådan som harmlös mänsklig samvaro. Amnestys opinionsbildande verksamhet till exempel är olaglig, den går ju ut på att sprida information om namngivna individer. Otaliga diskussioner på internet om kända och okända människor strider mot lag.

EU-direktivet och PUL uttrycker ett eremitideal: ju mindre andra människor vet om en individ, desto bättre för vederbörandes personliga integritet.

Tankefelet är uppenbart. Personlig integritet är något människor eftersträvar i sociala relationer. Utan sociala relationer kan vi inte ha integritet – då är vi bara isolerade. Sociala relationer förutsätter kunskap om andra.

Om nu eremitidealet leder fel, vad leder rätt?

En nödvändig början är att erkänna utgångspunkten – att vi formas till människor i ett ständigt pågående, spontant och varierat kunskapsutbyte med och om andra. Därmed blir vårt självbestämmande – och därmed vår integritet – något begränsat, ofullständigt. Att leva bland människor är att leva i ett tillstånd som visserligen ger bekräftelse och trygghet men också ett mått av ofrihet. Sociala varelser är i varierande utsträckning, men alltid i någon mån, i varandras våld.

Det är en svårsmält insikt. Vår tid genomsyras av föreställningen att socialt tryck – som får en att göra vad andra tycker att man ska göra – självklart är av ondo. Man ska inte okritiskt följa auktoriteter, eller okritiskt följa massan. Bara den som hela tiden förmår agera enligt normer som han/hon själv har valt och kan motivera, den är autonom, den är fri. Den har integritet.

Tankemodellen växte fram hos upplysningens filosofer – Hume, Voltaire och Kant för att nämna några – och var förutsättningen för mänsklig frigörelse och moderna demokratiska ideal. Om denna frigörande individualism drivs in absurdum blir det likväl fel. Själva människoblivandet sker i flock, och det faktum att varje individ i flocken numera tillerkänns lika värde och lika rättigheter betyder inte att flocken försvinner.

Vi får inte låta flockens förtryckande mekanismer skymma faktum: att spontant knyta an till och anpassa sig efter individer i omgivningen är det mänskliga sättet att fungera. Inte bara så att vi förkroppsligar en social kultur där vissa normer och beteendemönster blivit oss så självklara att vi inte ens ser dem, utan så att vi, ofta kraftfullt, påverkas av såväl enskilda auktoriteter som av människorna i omgivningen. I den mån verkligt autonoma människor alls existerar – människor som varken känner eller utövar socialt tryck – uppfattar vi dem som psykiskt sjuka.

Att individer tvingas anpassa sig till andras övertygelser om religion, kön, politik eller sexualitet är problematiskt, men själva anpassningsmekanismen är samtidigt förutsättningen för en mänsklig kultur som håller över längre tid: förutsättningen för livet sådant vi känner det.

Utan förmåga att utsätta varandra för socialt tryck med hyggligt stark verkan skulle vi inte kunna upprätthålla gemenskaper. Vi måste vara medvetna om att detta tryck finns och att det är på gott och på ont samtidigt. I ett gott samhälle formas individer med hjälp av sådant tryck till att utan eftertanke behandla varandra väl. Att nästan alla övergrepp människor emellan sker bakom stängda dörrar beror just på att offentligheten – andras kunskap om individens situation – utgör ett skydd.

Så vi måste leva med åtskillig kunskap om varandra, och likväl värna vår integritet. Hur ska rättsregler om integritetsskydd då formuleras?

Det måste bli som med pornografin. Den som kränker annans integritet, den skadar. Låt i sista hand domstol avgöra om en kränkning har skett och om den, sedd i sitt sammanhang, ska bestraffas.

ANDERS R OLSSON

journalist