Kärnan i allt stadsbyggande är att göra världen bättre. Det är som politik på
det sättet. Men betraktas bara mycket sällan som politik. Planering handlar
om framtiden, om hur den ska bli. Det leder, inte sällan, till att planering
bekymrar sig alltför lite om historien.
I morgon är en annan dag.
Men så är det ju aldrig. Imorgon är aldrig en helt annan dag.
I morgon invigs det nya köpcentrumet Entré Malmö, vid Värnhem. Det ligger där
som om det inte fanns någon gårdag, som ett löfte om minnesförlust.
Den brittiske författaren Iain Sinclair minns i sin nya storslagna bok ”Hackney
– that rose-red empire” (Hamish Hamilton) sin stadsdel Hackney,
dit han flyttade 1968. Han minns den tillsammans med en mängd andra som
passerat förbi, de flesta tycks ha stannat ett slag och sedan försvunnit
(däribland Joseph Conrad, William S Burroughs, Astrid Proll och möjligen
också regissören Jean-Luc Godard, men också mer okända lokala karaktärer som
mullvadsmannen och ugglemannen). En porträttmålare Sinclair intervjuar
sammanfattar Hackney: Car parks, mosques. Car washes, afro hair shops.
Turkish kebab places, brothels.
De senaste åren har Sinclair kunnat se hur man i Hackney, inte minst sedan
stadsdelen utsetts till en del av London-OS 2012, byggt nya exklusiva hus
(”vit marinarkitektur som befinner sig i en helt annan dröm”), en nytt
tjusigt utbyggt stadshus, nya ”transportnoder” med skyskrapor (som Skidmore,
Owings & Merrill 36 våningshus Broadgate Tower med bland annat en
galleria). Och samtidigt rivit en mängd vanliga, och ett par unika
byggnader. Allt med ett sjutton dagar långt OS som drivkraft. Det blå
stängslet som omgärdar Olympic Park-bygget ligger alldeles vid Hackney.
Sinclair förklarade sin OS-ståndpunkt i en artikel i London Review of Books:
”All civil hederlighet, varje känslomässig anknytning, åsidosätts för det
viktiga strategiska målet: the big bang of the starter’s pistol”. Artikeln
fick de högsta tjänstemännen i Östra London att förbjuda Sinclairs
föreläsning på ett bibliotek eftersom han ansågs ”anti-olympisk”, kanske såg
de hans beskrivning av Londons förändring som anledning: ”Dr Frankenstein
med ett Google Earth-program och en fjärrstyrd laserskalpell”.
Stora projekt som vill förändra platser är sällan en bra väg. Det finns en
inre långsammare gentrifiering – en sorts uppgradering – av Hackney som är
tidstypisk och som Sinclair också beskriver i boken. Men då tar han på sig
den enkla sura gubben-hatten och beskriver det Nya Hackney som varje
kolumnists våta dröm. Det är att göra det lätt för sig, för vem vill ha kvar
knarklangarna, de som kastar flaskor mot folks fönster, eller vem vill inte
arbeta mot det faktum att Hackney hade en enormt hög andel knivmord. Det är
snarare en fråga om hur man gör det (med Google Earth eller med fötterna på
jorden)
Men när Sinclair vänder sig mot det stora projektet OS, det som författaren
Will Self kallar Nya Jerusalem, är hans bok ett livgivande motgift. Han
talar om de nya byggnadernas ignorans mot historien och minnet. Entré Malmö
är en sådan byggnad. En hemlös byggnad, som skapar det banala i en till
synes banal värld, istället för att försöka skapa mening i allt detta
banala, det Värnhem som tycks sakna sammanhang, det som är i utkanten.
Där väljer Sinclair att gå, gå, gå och skriva. För att just hitta hem,
omgärdad som han nu tycks av hemlöshet.
Sinclair formulerar problemet i Hackney redan i bokens första stycke: ”Jag har
själv valt att identifera mig med slammet på en plats som nu reser dyra
monument över frånvaron av minnen”.
Det är sedan författaren Will Self, också med rötter i Hackney, som tar upp
tråden med valen.
När jag för ett år sedan skrev om Entré Malmö, var det historien om en val som
kom för mig, en val som på 1960-talet transporterades runt i Sverige.
Människor betalade inträde för att gå in i den, en val helt utan hemvist,
ett spektakel utan historia.
Will Self berättar i Sinclairs bok om hur han sett en val som fastnat i
Themsen, folk stirrade på den från Vauxall Bron, ”den var dödsdömd”,
konstaterar Self och fortsätter: ”det nya stadshuset i Hackney är lika
dödsdömt som den där valen, de kommer att få stjärnarkitekter som Richard
Rogers eller Norman Foster att bygga dem ett döende djur”.
I en intervju i The Guardian om boken säger Iain Sinclair: ”Jag har promenerat
ut så ofta i det här landskapet att det börjat acceptera mig. Delar av berg
och flod accepterar mig, och genom dem känner jag mig själv.”
Det är i den känslan som varje nytt hus placerar sin grund. Det är i den
känslan morgonen gryr.
Dan Hallemar
arkitekturskribent