ANNA TERNHEIM. Innan någon musiker kliver in på scenen berättar dekoren vilken sorts konsert det blir.
Skinnfåtöljer, stearinljus och någon halvantik golvlampa skapar en ombonad vardagsrumskänsla, som ett turnerande hemma hos-reportage, och före det första gitarrackordet har en tillbakalutad känsla redan spridit sig i lokalen.
När musiken sedan smyger igång är den lika avslappnad och familjär.
För
ra våren bjöd Dave Ferguson in Anna Ternheim till sin studio i Nashville, nu återgäldar Ternheim genom att ta med Ferguson på sin Europaturné. Den svenska sångerskan och den amerikanske låtskrivaren och producenten fann varandra under inspelningen av ”The Night Visitor”, Ternheims senaste album, men på scen får man intrycket att de känt varandra betydligt längre än så och deras samspel är lika otvunget i som mellan låtarna.
Men Anna Ternheim inleder solo, med fingerplockande gitarrspel och ett lugn i rösten som jag inte minns att hon hade på sina tidiga turnéer. ”Solitary Move” är varsam och ödesmättad på samma gång medan den försiktiga folkpopen i ”What Remains?” får något psalmliknande över sig.
Hon sätter sig sedan vid pianot men kommer fel i inledningen av ”Shoreline” och får börja om. Andra försöket går bättre, bortsett från att hon stuvar om lite i textraderna i första versen, och även om låten aldrig blir lika mycket hennes som Broder Daniels så har den sedan länge en självklar plats i hennes konserter.
Under debutplattans ”I’ll Follow You Tonight” tassar så Dave Ferguson in på scenen, slår sig ner i en fåtölj och häller upp två glas rödvin.
Resten av ordinarie set skiftar den snart femtioårige Ferguson mellan gitarr, kontrabas och mandolin, och när han sedan får framföra solonumret ”Baby Is Gone” – skriven av hans mentor, Nashvilleveteranen Jack Clement – blir det väldigt tydligt i vilken tradition det är som Ternheim vill att hennes nya låtar ska röra sig.
Folkpopen o
ch den försiktiga countryrocken smälter ledigt ihop i ”Walking Aimlessly” och efter att först varit oeniga om tonarten skickar de elegant iväg Johnny Cashs ”Beyond the Great Divide” mot solnedgången. Låten finns förresten med på den ep-platta som spelades in i höstas när Ternheim återvände till Nashville för att repa inför turnén.
Både ”All Shadows” och ”Let It Rain” är mer dramatiska, framförallt sistnämnda med Ternheims röst till en början bara ackompanjerad av klickandet från en metronom.
Ändå kan inget mäta sig med Pat McLaughlin-covern ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)”, en helt magnifik duett på temat att kärleken växer med avståndet och där Fergusons förtröstansfulla brummande får honom att låta som Kurt Wagner från Lambchop, det är egentligen bara truckerkepsen som saknas.
Väldigt fint, och när sedan ”Black Light Shines” klingar ut som sista extranummer är det lätt att hoppas på en framtida fortsättning för konstellationen Ternheim/Ferguson.
Men samtidigt är det ett så avskalat turnékoncept att man på vägen ut från konserten inte kan låta bli att undra varför biljetterna till Palladium behövde kosta runt fyrahundra kronor styck.
Anna Ternheim har fått ett nytt lugn i rösten.
Foto: Patrick Persson