Jag böjer mig fram över montern, studerar noggrant de prydligt ordnade
hårproverna, bara för att få min farhåga bekräftad – jag skulle inte ha
tillhört de mest önskvärda. Även om mitt hår har blekts lite av Berlinsolen
den senaste tiden, hamnar min naturliga färg ofrånkomligen i den sista och
mörkaste kategorin bland de sjuttio år gamla hårtofsarna från blont, rött,
råttfärgat, mellanbrunt, till mörkbrunt och svart. Som levande genbank är
jag en besvikelse.
”Det finns inget mer värdefullt i världen än det ädla blodets avkomma. Ingen
läkekonst kan förvandla uselt genetiskt material.”, lyder en översättning av
ett av de tio budorden för att välja en partner, påbjudna av kommittén för
allmän hälsa i Tredje riket.
Jag var mörkast i familjen och mörkast i klassen när jag växte upp. Historien
om Anne Frank gnagde i mig, inte bara för att hon var min namne och jämnårig
och hade skrivambitioner, utan rent konkret för att hon var mörk som jag.
”Dödlig medicin” är namnet på sommarens utställning på Judiska museet i
Berlin. Ett hjärtknipande foto föreställer tre intet ont anande
tonårstjejer, elever på en blindskola 1935, under en lektion i
ärftlighetslära. Med sensibla fingrar känner de av de massproducerade
huvuden som var standardläromedel på skolorna vid denna tid.
Tredimensionella schablonbilder av olika folktyper: den ariska, balkanska,
negroida. Bara några år senare skulle dessa flickor bli tvungna att
underkasta sig ”frivillig” sterilisering som en samhällelig plikt för
nationens bästa. Inte värdiga att föröka sig, löd domen. Som en del i det
systematiska arbetet för att skapa ett ”Neues Volk” utfördes 400 000
kirurgiska steriliseringar – en mission i vilken även så kallade
barmhärtighetsmord ingick. På barnhem, sjukhus och mentalsjukhus fanns de
människor som inte ansågs värdiga att föröka sig, eller överhuvudtaget leva.
”Hygieia”, hälsans och renhetens gudinna. Få ord framkallar så motstridiga
känslor som ordet hygien. Rashygien omfattar tanken om renhet, hälsa,
perfektion, som om dessa vore ett och samma. Idealmänniskan – illusionen om
ett genetiskt gyllene snitt. Museets arkitektur har i opposition mot denna
tanke fått den oregelbundna formen av en sprängd stjärna. Den enda perfekt
rektangulära formen här är en pelarinstallation i museiträdgården. Sju
gånger sju höga pelare på ett sluttande plan. När man går omkring mellan dem
drabbas man strax av fysiskt illamående. Enligt arkitekten Liebeskind är
detta en naturlig reaktion på ”perfekt ordning”.
Perfekt, tänker jag, betyder avslutad – och i förlängningen död. I strävan
efter det perfekta människomaterialet kan kanske anas en sorts iskall
dödslängtan. Att sudda ut varje fläck, varje brist, varje tveksamhet,
asymmetri och ofullkomlighet, tills spegeln är ... tom. Människan absolut
befriad från allt mänskligt.
Anne Swärd, författare