Teater. A la mémoire d’Anna Politkovskaïa. Text och regi: Lars Norén.
Scenografi: Gilles Taschet. Översättning: Katrin Ahlgren. Medverkande:
Georges Bécot, Gauthier Baillot, Alfredo Canavate, Laurent Canon, Malin
Crépin, Patrick Donnay, Agathe Molière, David Murgia, Clara Noël, Christophe
Odent, Nicolas Struve. Båghallarna, Malmö, 2.11
Förra hösten gavs den mördade reportern Anna Politkovskajas ”Rysk dagbok” ut i
svensk översättning. Att läsa denna politiska loggbok från putinismens
Ryssland var kusligt på flera plan. Det var som om boken skrivits av någon
som uppfattade sig själv inte bara som dödsdömd utan som i viss mening redan
död.
Så bottenlös var hopplösheten.
Det är därför helt adekvat att Lars Norén dedicerat den avslutande delen av
sin trilogi ”Morire di Classe” (de två tidigare är ”Personkrets 3:1” och
”Skuggpojkarna”) till Anna Politkovskaja trots att pjäsen inte handlar om
henne. Titeln är inte bara ett uttryck för beundran inför en modig skribent.
Den anger också var texten iscensätts i landet utanför, där allt hopp
mördats.
I Båghallarna är scengolvet täckt av stora gråsvarta flagor, vanmaktens
konfetti. Påminner lite om sönderrivna sopsäckar. Skulle kunna vara en
sinnebild för de deklarationer om människans värdighet och okränkbara
rättigheter som ständigt rivs i småbitar och kastas på soptippen.
Men detta är inte platsen för symbolik. Denna plats är vad den är. Dessa
sönderskjutna eller bara tröstlöst slitna bakgårdar finns. Det skulle kunna
vara Tjetjenien. Det skulle kunna vara Bosnien. Det skulle kunna vara
kloakbarnens Bukarest eller gatubarnens Rio eller vilken plats som helst där
lammet blir varg och vargen lamm.
Föreställningen är en samproduktion mellan Théâtre Natonal i Bryssel, Théâtre
Nanterre-Amandiers i Paris och Riksteatern. Uruppförandet ägde rum i Bryssel
förra hösten. Efter den svenska premiären i Malmö i söndags går
uppsättningen nu på turné i Sverige. Den spelas på franska, med svensk
(svårläst) textning.
Skådespeleriet är brutalt realistiskt. Som övergivna och grymma barn cirklar
de vuxna kring de två grymt övergivna barnen. Inga magiska svärd och
hjälpande fåglar finns att tillgå. Riddar Kato regererar ohotad. Barnet
säljs, våldtas, säljs igen. Fadern säljare. Hjälparbetaren köpare.
Norén har skrivit och iscensatt ett obarmhärtigt samtidsreportage, långt från
salongskvartetternas snabbfotade och underhållande cynismer. Här sker
istället allt plågsamt långsamt, med plötsliga eruptioner av våld. Sådant är
det sanna helvetet. Där härskar tristessens terror och terrorns tristess,
inte dramaturgin.
På Betty Nansen Teatret i Köpenhamn spelas Lars Noréns pjäs på danska, med
titeln ”In memoriam”, t o m 15.11.