Ingen sommarsol sipprar in i källaren under Skatteverket på Kungsgatan.
Filmlagret luktar av damm och en konstig, frän doft.
– Det kanske är de gamla ryska filmerna, säger Lars Gustavsson. Nuförtiden
håller kopiorna bra länge men de äldre ryska filmerna blir ättika efter ett
tag.
Lars Gustavsson har varit med nästan från allra första början, först som
maskinist på Spegeln, sedermera som ansvarig på Triangelfilms lager. Nu ska
allt bort. Två rum med golv och hyllmeter av filmrullar, kartonger, säckar,
snören, följesedlar, listor, affischer och en och annan naken filmremsa på
rymmen. Inventeringen har pågått ett par veckor. Först nu börjar Lars
Gustavsson och Simon Broman med hjälp av inventeringslistor och en truck det
fysiska arbetet.
– Vi förvarar även några andra bolags filmer här, de finns en bit längre in.
Här har vi de filmer som klarade branden.
Lars Gustavson har klättrat in bland hyllorna och pekar på några pallar med
filmrullar. De är dammiga och några är buckliga med svartnade etiketter.
2003 brann Triangelfilms första lager på en innergård i Sorgenfri. Som tur
var klarade sig många av de oersättliga gamla filmerna.
Milstolpen för Triangelfilm stavas ”Zigenarnas tid”. 1990 köptes Emir
Kusturicas film in förhållandevis billigt och drog mer än 200 000 besökare.
Sedan dess har det rullat på och de flesta av de filmer som Triangelfilm
distribuerat finns i lagerutrymmet.
– Här har vi ungefär tre-fyrahundra titlar. Sen har vi mellan en och tjugo
kopior av varje film.
Två timmar film motsvarar 3000 meter filremsa. Och med 500 meter på varje
rulle blir det en hel del lådor film. Materialkostnaden blir i slutändan
runt 20 000 kronor per kopia. Men det stundar knappast någon
inkomstbringande filmauktion till glädje för cineaster och Triangelfilms
konkursförvaltare.
– De runt 300 titlarna som ska upp till Filmarkivet får vi inga pengar för.
De ska arkiveras. Resten kommer att förstöras.
Detsamma gäller innehållet i det inre av de två lagerrummen. Här finns
filmaffischer och pressmaterial. Allt kommer att gå till
pappersåtervinningen men nu ligger de prydligt uppradade på numrerade hyllor.
– Här har vi en av mina favoriter, säger Lars Gustavsson och håller upp
affischen till ”Pans labyrint”. Jag hade inga stora förväntningar men blev
glatt överraskad.
Väggklockan ute i stora lagerrummet har stannat. Nu väntar Lars Gustavsson
på besked om framtiden.
– Allt är osäkert. Men det lutar åt att de andra bolagen som har film här
kommer att ha kvar ett mindre lager i Malmö. Och då följer jag med.