Ett utanförskap som ger makt

Den 7 februari förra året reste migrationsminister Tobias Billström till Landskrona för att hålla presskonferens. Med sig hade han regeringens förslag om hur anhöriginvandringen till Sverige ska strypas, genom att den som vill ta hit sina nära anhöriga först måste skaffa fast arbete och bostad.

Gesten att presentera förslaget i den stackars stad som mer än alla andra kommit att förknippas med Sverigedemokraterna kan knappast misstolkas: Moderaterna var redo att ta upp kampen om den främlingsfientliga opinionen.

Saken blev ju inte sämre av att frågan om försörjningskrav länge drivits av just SD, även om deras version är betydligt mer långtgående.

Så här ser de högerradikala partiernas verkliga makt ut. Den ligger inte i att vinna riksdagsplatser, utan i att påverka den politiska dagordningen hos de stora partierna och samhällsklimatet i stort.

Det är naturligtvis ohyggligt svårt att vetenskapligt belägga att andra partier avsiktligt kopierat de högerradikalas politik och retorik. Ingen vettig politiker erkänner en sådan sak, i alla fall inte förrän i sina memoarer.

Men det betyder inte att det inte sker.

I den nyutkomna boken ”Racial Discrimination” går sociologen Masoud Kamali igenom utvecklingen i sju europeiska länder. Han konstaterar att de etablerade partierna ofta genomdrivit de högerradikalas politik och att debattklimatet brutaliserats markant i takt med de högerradikalas frammarsch.

Vi kan se det till exempel i Frankrike, där Sarkozy nu krossat Nationella fronten genom att själv föra fram de hårda tagen mot bidragstagare och kriminella, kasta ut papperslösa, och lagstifta om högre hinder för anhöriginvandring. Eller i Danmark, där Dansk folkepartis kamp mot de muslimska horderna på några år har vunnit stöd långt in i den förr mer gemytliga borgerligheten.

Det finns nu så många tecken på att samma spel börjat i Sverige att de inte längre går att bortse ifrån. Det verkar som om SD:s blotta existens fått andra partier att tro att lite lagom främlingsfientlighet kan vara en röstmagnet – och ett sätt att slå undan benen för SD.

Det har hänt förut. Fyra år efter att Ny demokrati åkt ur riksdagen 1994 var nästan hela partiets invandringspolitiska program helt eller delvis genomfört. Från skärpta visumkrav och en utredning av invandringens kostnader till hårdare straff för flyktingsmuggling, införandet av tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring.

Men den här gången verkar de etablerade partierna inte ens vänta på att SD bevisar sin kraft i riksdagsval.

Det opinionsmässigt hårt pressade Folkpartiet var först ut och fördubblade sin röstandel 2002 med förslaget om språktest, som sedan följdes av enskilda FP-politikers utspel om gynundersökning för barn till invandrare i syfte att stoppa könsstympning, slöjförbud och förbud för elever att tala hemspråk i skolan. Det senare är en idé man nyligen följde upp med att i tapper strid med hela den svenska språkexpertisen vilja slopa undervisning på andra språk än svenska – undantaget diplomatbarnens frans­ka och tyska, förstås. Förslaget drogs dock snabbt tillbaka av Jan Björklund.

Men Folkpartiet bjuds nu över av Moderaterna – det parti vars väljarkår också tycker minst illa om SD, enligt SOM-institutets undersökning (2008).

Redan 1997 lade Moderaterna fram manifestet ”Land för hoppfulla”, som vid sidan av den dominerande skattekverulansen innehöll en del främlingsfientliga skrivningar om hur invandringspolitiken skapar rasism. Bland annat hette det att ”man kan inte samtidigt hamra skatter ur ett lands invånare, suga ut dem som har någon sorts hemortsrätt i landet in på bara benen, och med andra handen räkna in otaliga skaror och erbjuda dem en skälig levnadsnivå ...”

Ganska länge nöjde sig dock Moderaterna med att läxa upp arbetslösa, sjuka och påstådda fuskare oavsett härkomst, men i augusti förra året bubblade partiets underström från 1997 upp till ytan. Då gick tre moderatpolitiker i en debattartikel i Dagens Nyheter till storms mot landets invandrare. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.

En gräns passerades. I samband med partiets så kallade framtidskonvent lades sedan fler idéer fram. Bland annat vill Moderaterna nu hindra asylsökande att bosätta sig där de vill, under hot om att mista sina dagersättningar. Och så vill man att de ska skriva kontrakt med staten om att de begripit att man inte får slå kvinnor i Sverige och liknande.

”Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter ... är naturligtvis positivt”, kommenterade Jimmie Åkesson. Det är faktiskt inte helt osant, eftersom anläggningsboende för asylsökande och att asylsökande ”noggrant informeras om svenska lagar och samhällsregler” är gamla SD-krav.

Till detta kan läggas de råpopulistiska framstötarna inom kriminalpolitiken – en annan högerradikal paradfråga. Nyligen fick en statlig utredning i uppdrag att hitta på skäl för skärpta straff för vissa våldsbrott. Eftersom brottsligheten inte ökat och forskningen inte tror att högre straff skulle hjälpa i vilket fall, var det bästa argument man fann att man tror att folk i allmänhet gillar tuffare tag. När oroligheter utbröt i Rosengård i julas – och Åkesson började gasta om nationella insatsstyrkan – skrev Malmös moderater att det nu måste ”vara slut med daltandet” och krävde hårdare straff och vattenkanoner. Kanske hade de inspirerats av Nicolas Sarkozys idé om att rensa upp i de franska förorterna med ”högtrycksspruta”.

Moderater och folkpartister är förstås inte invandrarfientliga sådär i allmänhet. De vet mycket väl att Sverige, liksom resten av Västeuropa, måste importera arbetskraft om man ska klara tillväxt och välfärd de närmaste årtiondena.

Projektet är därför inte att stänga gränserna, utan att byta ut asylsökande mot lönsamma arbetskraftsinvandrare, helst högutbildade. De som redan finns på plats ska omfostras från kostsamma dagdrivare till flitiga bävrar.

I denna dubbla rörelse av inneslutning och uteslutning hoppas man förse företagen med arbetskraft och samtidigt vinna högerradikala röster.

Och det är här Jimmie Åkesson blir förbannad. Han vill inte öppna dörren för någon, inte ens för en läkare eller en ingenjör som vi kan få gratis från, säg, Irak eller Marocko – i alla fall inte idag.

Socialdemokratin är inte heller helt oanfrätt av den nya tidsandan. Kommunpolitiker som Ilmar Reepalu och Göran Johansson har länge drivit på för att begränsa invandrares möjligheter att bosätta sig där de vill – en idé som nu fått stöd av partitoppen. Göran Johansson har även föreslagit att alla flyktingar som smugglas in i Sverige ska utvisas och antytt att vi borde ha ett tak för invandring. Genèvekonventionen tillåter, inom parentes sagt, ingetdera. När Moderaternas ”svenskkontrakt” lanserades välkomnades idén av Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astudillo, en man som står Mona Sahlin nära.

Samtidigt som de etablerade partierna i tid och otid tar avstånd från SD och vägrar samarbeta med dem, så får vi alltså paradoxalt nog en politisk debatt som i en rasande fart kommit att präglas av synen på invandring och invandrare som problem.

Denna kombination av konfrontation, marginalisering och kooptering är en klassisk trippeltaktik från andra länder, om man får tro den belgiske forskaren Cas Mudde.

Men den är mycket riskabel.

Om väljarna redan idag associerar Sverigedemokraterna med tuffa tag mot invandringen – om de så att säga ”äger” frågan – är risken stor att många väljer originalet framför de lite mjäkigare kopiorna.

Om inte, så marginaliseras SD som parti, medan en del av deras idéer stämplas med en annan partibeteckning och görs till lag.

I båda fallen förlorar den stora majoritet av svenskar som är stolta över att Sverige fortfarande är ett i huvudsak tolerant, pluralistiskt och civiliserat land i ett Europa där motsatsen blir allt vanligare.

Petter Larsson, journalist