”En centralbyråkrat, en centralbyråkrat, han får inte vara lat …”
Ingen som sett Gunila Ambjörnssons tv-serie ”Ville, Valle och Viktor” glömmer
den sången. Den sjöngs första gången 1970.
Så längesen det känns. Då regerades landet av centralbyråkrater. I skolans
värld var det Skolöverstyrelsen som styrde, likt en väldig spindel mitt i
ett nät vars trådar var fästade vid minsta lilla skola från Tomelilla till
Jokkmokk.
1989 fattade riksdagen beslut om att skolan skulle kommunaliseras. Strax
därefter försvann Skolöverstyrelsen. Lokalbyråkraterna kom i stället,
fördelade över 290 kommuner.
Nu bör staten ta över igen, säger många, utbildningsministern är en av dem.
Han har krävt förstatligande åtskilliga gånger, i tv, på DN Debatt, och nu
också i en debattbok med många bidrag. ”Kommunaliseringen av skolan” heter
den, och Jan Björklunds artikel kommer sist, som en clou. Det är ett inlägg
fullt av kraft och konsekvens, skrivet av en man som skådat sanningen och
aldrig tvekar att framföra den.
Kommunerna har alltid haft ansvar för väsentliga delar av skolan, från
byggnaderna till vaktmästarna, konstaterar han. Det nya 1989 var att de
också fick hand om undervisningen och dess resultat. Men kommunerna begrep
inte sitt ansvar. Kommunförbundet föregick med dåligt exempel, skolans gamla
roller skulle stöpas om, och läraryrket skulle bli ett jobb vilket som
helst. Vissa kommuner snålade och snålar fortfarande på skolan. För alla är
den ett sparprojekt i lågkonjunkturer.
Nu måste staten återta ansvaret för att skapa en likvärdig skola över hela
landet, säger Björklund. Men han nämner inte att han har svårt att få igenom
sitt krav i den regering där han nu är vice statsminister. Han grälar på
sossarna som med gamla VPK:s hjälp fick igenom sin kommunalisering för mer
än tjugo år sen. Men hans motståndare finns närmare än så.
Något håller i alla fall på att hända i opinionsbildningen. En av
Vänsterpartiets nya stjärnor, Rossana Dinamarca, skriver också att staten
måste ta större ansvar. Hennes udd är riktad åt annat håll än Björklunds.
Det är inte ogina kommunalgubbar som oroar henne mest utan skolans
tilltagande kommersialisering. Undervisning har blivit en affärsidé.
Friskolor får automatiskt samma resurser som kommunala skolor men har inte
samma ansvar.
Problemet som både Björklund och Dinamarca vill komma åt är de försämrade
skolresultaten i stora delar av Sverige. Avståndet mellan bättre och sämre
blir allt större. Det är klasskillnaderna som slår igenom i skolan, ja inte
sällan tycks de förstärkas där. Grundskolans stora idé när den sjösattes
1962 var ett jämlikare Sverige. Ett halvt sekel senare är effekten snarare
den motsatta.
En bok som handlar om just dessa skillnader heter ”Förorten, skolan och
ungdomskulturen”och är redigerad av Ove Sernhede. Boken är ett resultat av
ett större projekt och har två brännpunkter. Den ena är skolan i två
invandrartäta förorter till Göteborg. Den andra är vilka kunskaper som
ungdomar där skaffar sig och utvecklar helt utanför skolan. Den metod som
genomgående används är etnologisk. Resultatet är lärorikt och borde påverka
den allt intensivare debatten om undervisning och utbildning.
Några av projektdeltagarna har djupstuderat två skolor i området. Dessa skolor
har valt helt olika strategier för att bemästra problemen. I den ena är det
Monroemodellen som gäller, så kallad efter Lorraine Monroe som med disciplin
och konsekvens sökte förbättra elevernas resultat i ett av New Yorks
slumområden. I Göteborgsskolan uppträder rektorerna alltid i mörk kostym för
att visa på allvaret i sin verksamhet. Lärarna ska vara ledare i sina
klasser, välvårdade och omutliga. Undervisningen är strikt ritualiserad,
liksom allt annat som sker i skolan.
Ordningen har blivit bättre – men inte själva skolresultaten, snarare tvärtom.
”Struktur och form tenderar att överskugga innehållet”, skriver Johannes
Lunneblad i sitt bidrag till boken, medan Anneli Schwartz framhåller att
Monroedoktrinens uppmaning att man ska ”nollställa elevernas bakgrund”
innebär att de ungas konkreta livserfarenheter från hem och förort lämnas
utanför undervisningen.
Den andra skolan som lagts under luppen har valt motsatt väg för att förbättra
tidigare usla resultat. Där satsar man på flerspråkig undervisning och låter
bakgrund i olika kulturer speglas i pedagogiken. Här trivs eleverna, men
deras resultat förblir i stort sett lika dåliga som tidigare. De så kallade
Baylanpengarna, som började delas ut 2005 till skolor med särskilda problem,
innebar en viss uppryckning. Men 2009 tog pengarna slut, och lärare som
anställts för att undervisa i matematik och naturvetenskap på arabiska,
somaliska eller kurdiska måste sägas upp. Satsningen på mångkultur har också
sina klara begränsningar, konstaterar både Åsa Möller och Jan Gustafsson i
sina studier. Det är svensk livsstil och svenskt språk som förblir
normerande, och andra kulturer får mest uppmärksamhet genom sina fester och
traditioner, ramadan, nyårsfirande och liknande.
Den sorts kultur som är mest levande för de unga har ingen plats i deras
skola. I några specialstudier undersöker Ove Sernhede och Thomas Johansson
denna kultur. Musik, dans och teater står i centrum. En ung man som heter
Juan får vi följa ganska noga. Han utvecklar både stor skicklighet och
strålande företagsamhet i dansen; om ordet ”entreprenör” har en vidare
innebörd än den snävt ekonomiska skolar sig Juan på egen hand till
entreprenör. Men han ser inget samband mellan sitt allt mer uppslukande
intresse och vad som sker på lektionerna. Hans betyg dalar, han kan inte
kvalificera sig för en regelrätt dansutbildning.
I bokens avslutande kapitel anknyter Ove Sernhede till en klassisk brittisk
studie om arbetarklassungdom i England, Paul Willis ”Fostran till
lönearbete” (på svenska 1981). Willis visar där hur arbetarnas barn på
1970-talet förbereds för ett liv i föräldrarnas fotspår. Det är en framtid
vid löpande bandet som väntar de allra flesta.
Willis har i senare studier följt 2000-talets motsvarigheter till de blivande
proletärerna för trettio år sen. Nu har arbetsmarknaden förändrats; de
flesta industrijobb har flyttat till låglöneländer bortom haven, och nu är
det i bästa fall enklare servicejobb som väntar efter skolåren.
Den nutida skolan med sin individualisering och sin konkurrensmentalitet är
särskilt ogynnsam för dem som inte från början har en plats på samhällets
solsida. Willis drömmer om en utbildning där solidaritet och kollektiva
värderingar intar en central plats, och Ove Sernhede menar att ett sådant
botemedel skulle kunna sökas i den svenska folkbildningstraditionen. I
hip-hopen finns i själva verket en öppning mot folkbildningen. Flera av de
intervjuade har gått i studiecirklar och kan därmed anknyta till en
verksamhet där de underprivilegierade skikten får både en plats och ett
självförtroende. ”Vi kan ju inte ge några poäng eller betyg eller så men vi
kan ge hopp och visioner”, säger en cirkelmedlem.
Folkbildningen lyckades en gång lyfta många svenskar till ett myndigare och
friare liv, inte minst som aktiva medborgare. Varför skulle den vägen vara
stängd idag?
”Förorten, skolan och ungdomskulturen” tangerar knappt för- eller nackdelar
med kommunaliseringen 1989. En annan, några år senare reform,
friskolereformen, finns däremot direkt närvarande. De studerade skolorna
förlorar en hel del elever – och väl just dem som har de mest
studiemotiverade föräldrarna – till friskolor.
Den svenska kommunaliseringen har blivit föremål för en doktorsavhandling i
historia. Författaren heter Johanna Ringarp och hennes verk ”Professionens
problematik”. Ringarp påminner oss om att redan Ingvar Carlsson under sin
tid som utbildningsminister 1969–73 verkade för en sådan reform. Men då
fanns inga förutsättningar. Ringarps tes är att det var först med en ny
syn på offentlig förvaltning som kommunaliseringen blev möjlig. De
nyliberala kraven att statlig och kommunala institutioner skulle drivas på i
princip samma sätt som företag bäddade för Göran Perssons reform.
Säkert har Johanna Ringarp rätt. Men den förändring som hon ser som
kommunaliseringens förutsättning är samtidigt långt mer betydelsefull än
själva kommunaliseringen. Med den kom hela det övervakningssystem, med sina
krav på kostnadseffektivitet och transparens och en uppsjö av tidskrävande,
skenbart exakta uppgifter och beräkningar som skolorna nu lider under. Med
den kom också den individualisering och konkurrensanda som Ove Sernhede
talar om.
Blott och bart ett nytt förstatligande av undervisningen skulle knappast
förbättra situationen.
Sven-Eric Liedman
idéhistoriker, aktuell med "Hets! En bok om skolan" (Albert Bonniers förlag)