”Äntligen, ett reportage om rosa!” tänker jag och köper senaste numret av Ordfront som publicerar ett utdrag ur Fanny Ambjörnssons kommande bok ”Rosa, den farliga färgen”.
Hon skriver att män som gick i rosa kläder tidigare pekades ut som skämmiga fjollor, men att färgen de senaste tio åren istället kommit att signalera pengar och framgång. Flera stora finanstidningar, så som Financial Times, trycks till exempel på rosa papper.
Därför är det, enligt Ambjörnsson, så pass vanligt med rosa skjortor i finansvärlden (och på Stureplan), vilket hon kopplar till 1800-talets dandy som bar färgstarka kläder för att markera avstånd från arbetare och borgare i grå paltor.
Hur ser det ut för kvinnor? En vuxen kvinna som bär rosa måste väl också vara ett statement, tänker jag. Eftersom hon riskerar att förminskas. Eller? Utdraget ger inga svar, men väl en cliffhanger.
Mona Masri
Det var i New York allt hände efter kriget. Jazzen och den abstrakta expressionismen drog Sigvard Olsson tvärs över Atlanten. I ett litet galleri såg han Willem de Koonings konst, ett avgörande möte. Nästan sextio år senare målar han sviten ”Good Morning Mr Kooning”. Rastlöst rör sig penseln över duken i lysande röda svep. Saxofonens melodiska variationer finns där, en livsglädje parad med färgens energi. Fast nu befinner vi oss långt ifrån Manhattan. Istället är luften tung av våt grönska, utanför dörren på Galleri Palm (t o m 21.8) breder Ängavallens örtträdgård och hagar ut sig.
Olsson är lika hemmastadd i det pastorala som urbana. Hans horisonter från hemtrakterna runt Pålsjö, utsikten över Öresund – eller för den delen Grönland och Kap Horn – är snudd på magiska i sin skönhet.
Samtidigt rör han sig i collage och grafik mot rytmisk abstraktion.
Jag tycker om hur utställningens skiftande spår bryts mot varandra i klangrik kollision.
Carolina Söderholm