Europas tragedi

Den gröne gladiatorn Joschka Fischer, före detta utrikesminister i Tyskland, intervjuades för en tid sedan i den oumbärliga europeiska tidningen Die Zeit.

Vi måste passa oss noga så att vi inte ”förlorar Europa”, sa han. Risknivån är för närvarande mycket hög.

– Kontinenten Europa kommer att finnas också utan euron, men Europa dör i så fall som politiskt-kulturellt projekt.

Eurokrisen är i ordets verkligen mening en existentiell kris för det Europa som under de senaste decennierna trott sig växa samman. Joschka Fischer tycker sig se bara två vägar ut ur denna kris. Antingen faller Europa sönder, eller också måste vi ta steget in i en politisk union, ett förenat Europa med reella, robusta gemensamma beslutsstrukturer, och det inte i en obestämd framtid utan inom ett par tre år.

Die Zeits reportrar påpekar att Fischer är känd för att gärna bli apokalyptisk, det vill säga för att gärna förvarna om det värsta. Han kontrar med att han nyss läst författaren Stefan Zweigs memoarer som skildrar hur det självsäkra och självtillräckliga habsburgska imperiet sopas bort av första världskriget.

Joschka Fischer behöver inte utveckla parallellen. I dag litar vi på att ledarna för Europas stormakter – Merkel, Sarkozy, Cameron – gemensamt ska se till att inget verkligt katastrofalt inträffar. De känner ju alla varand­ra så väl och kommer till sist att prata sig fram till en lösning på krisen. Under de stora åren före det stora kriget styrdes Europa av monarker som kallade varandra ”kusin” och borde ha kunnat reda ut missförstånd och kriser. Ändå lyckades fanatiska nationalister tända en världsbrand.

Förnuftet är en bräcklig sak. Det är därför också freden.

Nu behöver man inte frukta det värsta för att bli illa till mods av det skådespel som just nu utspelar sig på den europeiska politiska scenen. I ena ögonblicket tror man sig bevittna en sängkammarfars med smällande dörrar och regeringschefer som gömmer paket och folkomröstningar under sängen. I nästa ögonblick inser man att det man ser tvärtom är ett sorgespel, en tomhetens tragedi.

Aldrig någonsin har det europeiska integrationsprojektet varit så illa ute som nu. Men om detta talas det förvånansvärt lite och sällan. Däremot pratas det nonstop om risken för statsbankrutter, bankinfarkter och ekonomisk härdsmälta. Men det är ju inte bara ekonomin som riskerar att gå åt pipsvängen. Vem sörjer i dag den storslagna EU-drömmen om ett Europa utan gränser, ett Europa som bestämt sig för att rycka upp den giftiga nationalismen med rötterna, ett Europa för fria individer?

Inte så många tycks det. Varken här i Sverige eller i ett europeiskt kärnland som Tyskland. I det Die Zeit-nummer där man hittar Joschka Fischer-intervjun (46/2011) finns också en större artikel av kulturskribenten Thomas Assheuer där han konstaterar att en dag kommer man att fråga sig var de intellektuella höll hus när Europa föll samman.

EU-frågor har aldrig varit heta på kultursidor eller vid intellektuella diskussionsaftnar. Möjligen har man, lite i förbigående, brännmärkt EU som ”fästning Europa” eller öst några teskedar rättmätig harm över ”Bryssel”, men sällan eller aldrig har kulturdebattörer trätt fram för att bekänna sig till idén om ett Europa befriat från vallgravar.

Det har väl känts lite fånigt att som fritänkande, djärv intellektuell ställa sig bakom så självklara och banala företeelser som ”fred” och ”frihet”. Sådant överlåter man helst till politiker, som ju kan säga vad som helst utan att rodna.

För de intellektuella har Europa varit något man tagit för givet, skriver Assheuer. Europa har varit ”den gamla tanten vid kaffebordet” som man visserligen försökt vara artig mot, men egentligen inte orkat intressera sig för.

Detta ointresse har varit, och är, ett fatalt misstag.

I slutet av maj 2005 tillbringade jag ett par dygn i Paris. Fransmännen skulle folkomrösta om förslaget till konstitution för EU. Jag vandrade runt på jakt efter debatten. Alla stridsskrifter jag hittade i bokhandeln FNAC och nästan alla plakat jag såg på stan ivrade för ett ”nej”. På den sidan glödde entusiasmen: kommunister och nationalister frustade av kamplust och fyllde det offentliga rummet med morska härskrin. Ja-anhängarna teg. De behövde ju ingenting säga eftersom de visste att de hade rätt.

Men som den postmodernistiska filosofen Jean Baudrillard konstaterade i en Le Monde-intervju inför omröstningen: jasidan förstod inte kraften i den mekanism som får männi­skor att säga nej därför att de inte vill ge dem rätt som redan från början har rätt.

”Nej” vann den franska, för resten av Europa prejudicerande, omröstningen. Det var vändpunkten, tror jag. Det var då, när konstitutionförslaget föll, som luften började gå ur EU-idealismen, idén om den europeiska gemenskapen som något mer och större än bara ett praktiskt ekonomiskt arrangemang.

Eller hade vi som ryckts med av den idealistiska retoriken hela tiden varit lurade? Hur många europeiska toppolitiker har egentligen trott på festtalen om freden och friheten?

Kanske inte så många. Det är därför de heller inte lyckats övertyga tillräckligt många medborgare om att EU inte bara är en försörjningsinrättningen för pampar.

Ledande svenska politiker, för att bara att ta ett exempel, har ju faktiskt aldrig riktigt velat låtsas om att Sverige gått med i EU. På sin höjd har de medgett att EU låtit sig inkorporeras i Sverige.

Kanske var det faktiskt bara Tyskland som, av historiska skäl, tog EU-idealismen på allvar, som inte bara var ute efter att kapa åt sig så mycket som möjligt av den gemensamma kakan.

Nu har i så fall av allt att döma också tyskarna förvandlats till EU-realister, och börjat fråga sig varför de alltid förutsätts ta notan.

Det ser illa ut för EU. Hur illa det kan gå får man en föraning om när man tar del av det tankeväckande reportage från Aten som Expressens kulturchef Karin Olsson publicerade i söndags. Det börjar i kön till soppköket och rör sig via desperation och uppgivenhet till de pyrande resterna av en EU-flagga som eldats upp av demonstranter från en kommunistisk studentorganisation.

Även Karin Olsson har läst Assheuer. Hon refererar också till en nyutkommen liten skrift av den tyska samhällsfilosofins nestor Jürgen Habermas; ”Om Europas författning – en essä” (övers Jim Jakobsson, Ersatz förlag). Volymen innehåller två något abstrakta och svårforcerade teoretiska uppsatser, samt några betydligt mer konkreta tidningsartiklar om och med anledning av den europeiska krisen.

Det som blir kvar efter läsningen av skriften är Habermas formulering ”exekutivfederalism” som ”en modell för postdemokratisk maktutövning”. Det är vad vi får om och när vi vägrar att låta den ekonomiska integrationen i EU balanseras av en autentisk och demokratiskt legitimerad politisk integration: ett riktigt EU-parlament och de reella, kraftfulla gemensamma beslutsstrukturer som Joschka Fischer efterlyser. Då återstår ett Europa där några få ledare för de allra största staterna träffas och fattar beslut och sedan åker hem och talar om för egna och andras regeringar och parlament och medborgare vad vi nu alla måste tycka, göra och vara eniga om.

Joschka Fischer fruktar att EU ska falla sönder. Dessa farhågor kan tänkas glädja en och annan så kallad EU-skeptiker av den sort som får krupp av orden ”fördjupad politisk union”.

Men de borde i så fall betänka att det finns ett alternativ som för dem måste vara ännu värre: en auktoritär, toppstyrd union vars medlemsstater lutar sig mot varandra inte av fri vilja utan av brutalt tvång, för att det är det enda sättet för dem att överleva i en värld av finansiella indianöverfall, monetära gräsbränder och blodtörstig global konkurrens; ett Europa där alla egentligen vill sköta sina egna affärer men vet att de går under så fort de lämnar försvarscirkeln av prärievagnar; ett EU befriat från de sista resterna av idealism; ett EU där, för att citera en profetisk artikel av Süddeutsche Zeitungs kulturchef Thomas Steinfeld, tryckt på denna sidan för snart ett år sedan, ”allt tal om en europeisk kultur och en europeisk samlevnad, om dialog och gemenskap upplösts tills bara den hårda kärnan är kvar: pengar”.

Euron och den gemensamma marknaden räddas. Allt annat kastas på sophögen.

Kan verkligen något som började så bra vara på väg mot ett så dystert slut?