Hur skriver man en bestseller? Kanske genom att korsa ett flertal populära
genrer med varandra och hoppas att helheten skall vara större än delarna?
Så verkar i alla fall den amerikanska författarinnan Donna Tartt ha tänkt när
hon förfärdigade sin debutroman "The Secret History"
från 1992. Här korsas den ungdomliga internat- och collegeromanen (
"Pappa Långben", "Räddaren i nöden", "
Singleton") med nostalgiromanen ("Brideshead Revisited", "
The Great Gatsby"), och den traditionella mysteriedeckaren, frånsett att
man från början vet vem som har begått brottet. Den storslagna amerikanska
romanen hägrar också - varför annars skriva 658 tättskrivna sidor - och
kanske tangeras även den grekiska tragedin i populärkulturell tappning.
Att Tartt själv tycker att hon lyckats framgår inte minst av det långa tacktal
till alla de 41 som hjälpt henne med inspiration och stöd, inklusive
Maecenas (den romerske riddaren som stått modell för senare tiders gynnare
av konst och litteratur, mecenater).
Huvudpersonen Richard är som
sig bör en blek figur, det intetsägande vittnet vid vars hand vi lotsas
genom berättelsen. Greppet känns igen både från Fitzgerald och Evelyn Waugh.
Denne unge student är från det ljusomstrålade Kalifornien som här får stå
för förflackning, kulturlöshet och stormarknadsestetik. Han lyckas få ett
stipendium till ett anrikt, exklusivt New England-college och kommer dit som
ett storögt mindervärdeskomplex inför allt kulturellt och ekonomiskt kapital
som de fem studenterna av klassisk grekiska utstrålar.
Den
beundransvärde förmögne Henry, ledaren, vet inte ens att människan
landstigit på månen, men Platon kan han recitera i sömnen, och behärskar
förutom sanskrit och koptiska även hieroglyfer. I gruppen finns även den
robuste Kennedyliknande Bunny, som kommer att bli mördad, liksom en rödhårig
och rik homosexuell yngling. Två syskon som ser ut som medeltida målade
flamländska änglar fullbordar gruppen. Läraren är en förstående fadersfigur
bland utsökta tekannor, orientmattor och klassikerbokhyllor och denne vill i
början ej alls besvara Richards trånad att bli hans elitstudent. Men snart
sitter de alla sex tillsammans med sin lärare och diskuterar den dionysiska
yran, som ett sätt för den överintelligente att undkomma sin deprimerande
dödsmedvetenhet.
Ohöljd elitism, en närmast desperat skönhets-
och intelligenskult och ett ganska nedlåtande samtidsförakt utstrålar alltså
denna grupp. Någon ironisk distans till denna pubertala hållning verkar inte
Donna Tartt hålla sig med utan vi förmodas anamma dessa ganska banala
repliker kring Aristoteles poetik och Dantes "Inferno" som
sofistikerad livserfarenhet och kulturell förfining.
Det är en
glans som ska solkas av ett gruppbrott, begånget bortom tid och rum i en
dionysisk backanal. Offret är en stackars bonde som det inte ordas mycket om
- han var ju, som en i gruppen säger, knappast någon Voltaire. Richard och
Bunny har turen att inte bli inbjudna till detta kollektiva grupparbete i
rituell extas, men när Bunny kommer mordhemligheten på spåren är det dags
för ännu ett mord.
Här för Tartt in paralleller till
Dostojevskijs "Brott och straff" vilket inte tyder på någon större
känsla för proportioner. Så rullar berättelsen på i en intrig som är
utbroderat välskriven men tålamodsprövande omständlig och där bokens längd
får kamouflera dess ytlighet.
En traditionell roman står och
faller med författarens förmåga att skapa levande gestalter. Tartt har
framför allt svårigheter med den mentala cross-dressingen när hon iklätt sig
ett manligt jag. Blicken på omvärlden känns alltigenom kvinnlig, när
inredning, miljöer, utseenden och kläder ingående beskrivs och Tartt skapar
också en egendomligt asexuell atmosfär när förälskelser och sexuella
relationer ska beskrivas. Kanske är det en längtan till den så populära
viktorianska tiden som apostroferas. Liksom hos barn- och ungdomsförfattare
som Enid Blyton betyder i stället hemhörigheten i gruppen allt, och när
gruppen krossas är också romanen slut.
Om man kan
fascineras av gruppens ledare Henry kan man kanske finna boken läsvärd.
Möjligen ska han föreställa en parafras på den nietzscheanska övermänniskan,
en människa som anser sig ha rätt att sätta sig över samhällets moralkodex.
Skildringen av den amerikanska medelklassen och alla bortom gruppens "
förfining" är grov och karikerad. Jag kan inte låta bli att finna
denna nostalgiskt-elitistiska människosyn synnerligen dubiös om den nu är
allvarligt menad, och inte bara ett spekulativt inslag i en
underhållningsthriller.
Donna Tartt borde klarat att
problematisera denna människosyn istället för att romantisera den. Ett mord
blir inte mindre avskyvärt för att förövaren är hemmastadd i försokratiska
klassiker. Här ligger kulturen som en förskönande fernissa över en rå
brutalitet.
Kanske är det intressantare att se boken som ett
tidstecken, en längtan till en överförfining och en sofistikerad europeisk
kultur i den amerikanska masskulturen. Bokens implicita budskap är i så fall
att denna längtan är dödsdömd. Men Donna Tartt är snarare ännu ett exempel
på den överrepresentation av ytlig angloamerikansk underhållnings- och
spänningslitteratur som översätts till den svenska marknaden. Jag kan själv
inte finna denna bok oumbärlig i något hänseende.
EVA STRÖM
författare och läkare