En skälvning drog genom den svenska bokbranschen när årets Nobelpris
tillkännagavs: Pinter var inte översatt och festen ställdes in. Men nu har
det lilla förlaget Ersatz handlat snabbt och gett ut två band med sammanlagt
tjugoen pjäser, där inte mindre än tolv översättare har varit verksamma,
däribland Åke Englund, Östen Rudal och Anna Kölén Theorell. Leif Zern
beskriver i första bandets förord Pinter som en förväntningarnas sabotör,
hans figurer klarnar aldrig med pjäsens gång, medan Lars Norén i sitt förord
till andra delen poängterar att Pinters människor steg upp på scenen efter
koncentrationslägren i en värld utan hopp och framtid. Överallt finns minnen
från 40-talet, från dess atmosfär av hot och fruktan, med ekon från våldet,
gängmentaliteten och antisemitismen i barndomens Hackney.
Hos Pinter kastas man således rakt in i handlingen, utan förhistoria. Rummet
kan vara slutet som i ”The dumb waiter” som här något olyckligt kallats för
”I väntan på Wilson”, även om man förstår att översättarna velat leda
tankarna till Becketts mest kända pjäs. Visst har de två väntande
yrkesmördarna Ben och Gus likheter med Becketts luffare, men eftersom pjäsen
redan är känd under namnet ”Mathissen” blir titeln konfunderande. Här fyller
två gangstrar sin tomma väntan på offret med gräl om fotbollsstraffar och
språkfrågor medan mathissen sänder sina absurda matbeställningar. Rovdjur
och byte byter plats, vänskaper är bräckliga och vem som helst kan gå ut
till vänster och komma in från höger för att möjligen brutalt skjutas ner av
en mördare som strax dessförinnan ömmat för gamla män i trafiken.
Pinters värld är manlig, hierarkisk, spänd och territoriell. I viss mening
kan den likna ett kallt krig och man kan ibland tänka på den engelska
agentromanen där man aldrig vet vem som är vän eller fiende. Efterkrigstiden
var inte sällan en sjaskig tid där lögn, svek, förräderi och dubbelspel stod
på den politiska agenda som vi har lärt av exempelvis John le Carré och
Graham Greene. Pinters värld avspeglar samma brutala värld om än på lägre
samhällsnivå, men vaksamheten är densamma. Det går inte att lita på någon,
allas förhistoria är okänd eller dubbeltydig, någon fast identitet tycks
inte finnas. Två varelser kan placeras i ett rum och någon kommer alltid att
vara byte, rovdjursblänket märks i varje pintersk paus och replik i en värld
utan nåd.
”Födelsedagsfesten” från 1957 var Pinters kontroversiella genombrott hos
kritiken. En publik skolad i elegant salongskomedi kände inte igen sig.
Pinter var inte helt och hållet en av tidens arga unga män som skrev
realistiskt samhällsdrama, utan något mer obestämt och oroande som ledde
tankarna till det absurda dramat, till Ionesco och Beckett. Två tvivelaktiga
kumpaner kommer till ett sjaskigt badortshotell där den ende gästen är en
nergången barpianist. De har uppenbarligen kommit för att hämta honom, men
varför? Hitchcock och Cronenberg har lärt oss att hotet om våld ofta upplevs
lika starkt som våldet självt, och Pinter är en mästare på att ekonomiskt
bygga upp dessa spänningar. Att svika något, sin familj, sin organisation
och kanske även sig själv är ett genomgående tema.
”Svek” heter också en av Pinters centrala pjäser, som till skillnad från
många övriga är insvept i ett skimmer av vemod. Här skildras ett par ur en
intellektuell medelklass, där hustrun bedrar sin man med hans bäste vän och
kompanjon. Sveket gör mest ont innan sveket blivit vardag och övergått i ett
sorts gränslöst accepterande, också det är ett svek mot de egna tidigare
idealen. Sveket består också i att de två bokförläggarna ger ut böcker de
inte längre tror på. Till sist är sveket så integrerat att det blivit en del
av personligheten, och livskänslan.
Uppsluppet komisk är Pinters sena pjäs ”Celebration”, ”Det ska vi fira”, där
två brackiga män svirar på restaurang omgivna av sina kvinnliga troféer.
Närmast stumfilmsaktigt grov är karikatyren av dessa varelser. Den man minns
är den egocentriske mytomanen till kypare som opåkallat bryter in med
fabuleringar om sin farfar som kände alla värda att känna under det gångna
seklet från Kafka till Picasso. Alla ljuger, alla skapar sina jag, mer eller
mindre tillfälligt, mer eller mindre lyckat. Och det är värt att minnas
Pinters ord: ”Det finns inga skarpa skillnader mellan vad som är verkligt
och overkligt. En sak är inte med nödvändighet sann eller falsk.”
Pinters humor är infernalisk när han klär av sina varelser. Människorna
spelar sina roller, ofta påfallande uselt. Ibland som i ”Älskaren” sätts
detta i tragikomiskt system, som det stackars paret som låtsas
äktenskapsbrott med hjälp av passionerat rollspel. Kvinnan ger ofta sexuell
laddning åt skeendet, också hon är ett territorium att erövra, men hon kan
också på ett egenartat sätt ändå ta hem spelet.
Central är ”Hemkomsten” från 1964 där universitetsprofessorns fru erbjuds
att stanna hos dennes två bröder, en boxare och en hallick, för att jobba
som prostituerad. Säger hon verkligen ja till detta häpnadsväckande anbud?
Eller njuter hon snarast av att spela ut medlemmarna i detta burdusa,
manliga kollektiv mot varandra? Man misstänker att hon varken kommer att bli
kuschad eller utnyttjad. Människorna i Pinters värld slåss mot varandra, men
kommer ändå aldrig riktigt åt varandra, därför fortsätter hoten, våldet,
urladdningarna och de verbala krigen. Människan besitter en oerhörd
sårbarhet, men också en närmast okränkbar integritet, som paradoxalt bidrar
till att uppehålla spänningarna. Ingen är egentligen intaglig. Men det finns
också medkänsla i Pinters värld, för de berövade, de utblottade, de
sinnessjuka.
Här finns också några korta mer öppet politiska verk. Pinter har aldrig
gjort någon hemlighet av sina politiska sympatier och antipatier. Kraft,
laddning och ursinne finns i dessa närmast chockartat direkta pjäser.
”Bergens språk” från 1988 hämtar sitt tema från kurdernas förbjudna språk i
en pjäs som verkar som ett skarpt, plågat skrik, där brutaliteten finns i
den konkreta, exakta detaljen, det förnedrande skämtet, det råa och grova
språket. I ”Aska” från 1996 glider berättelsen oroande mellan politiskt och
sexuellt förtryck.
Att översättarna inte alltid kan handskas med Pinters rovsdjursbett och
knytnävsprosa är inte så mycket att säga om. För att kunna göra det måste
man kanske vara född i East Ends arbetarkvarter med judisk bakgrund under
hårda krigsår. Men oftast märks den explosiva kraften i replikerna och det
är lätt för en svensk att associera både till Strindberg och till Norén. I
de mer lyriska partierna fungerar översättningarna ofta fint, till exempel i
den vackra ”Landskap” där ett gift par beskriver sina minnen i en
dubbelmonolog. Pinter kan ögonblickligt växla från hotfull spänning till
elegiskt drömspråk, beskriva trivialia som olika busslinjer i London eller
skriva bisarr hallucinationsprosa som i ”Dvärgarna”. Och så oförmodat dyker
svindlande partier av skönhet upp, som ett kort och oväntat snöfall, ett
bara alltför tillfälligt andrum.
Det finns ingen undertext hos Pinter, menar Norén. Språket är en ebb som
blottar exakt vad som finns. Det är sant om vi inte ska se hela det
våldsamma samhället med kriminaliteten, familjevåldet, utslagningen,
rasismen, kvinnoförnedringen och krigen som hans undertext. Det är en mörk
värld, som inte erbjuder mycket till försoning eller tröst, men där en besk
humor och en glasklar skönhet ändå kan existera.
Det lilla förlaget Ersatz har gjort en vacker kulturgärning med denna
utgivning och bör ha all heder för att med så kort varsel ha sett till att
vi nu kan läsa Pinter på svenska. Pjäser är annars sådant som lämpar sig väl
att läsa på originalspråket. Låt er i vart fall knockas av Pinter, känn den
briserande kraften, njut av den sataniska humorn, den precisa emotionella
musikaliteten, stanna upp inför skönheten och fäll en tår över vår cyniska
mänsklighet.
EVA STRÖM
författare och läkare