När Charlotte Brontë i sin roman ”Jane Eyre” placerade en galen kvinna,
Bertha Mason, på vinden som mr Rochesters första hustru var det ett
effektivt dramaturgiskt medel ett hindra passionen mellan Jane och
Rochester. Feministerna Gubar och Gilbert tog fasta på en psykoanalytisk
tolkning och såg ”The Madwoman in the Attic” som en bild för den kvinnliga
identitetens bortträngda kaotiska sidor, nödvändiga att komma i kontakt med
för att nå dess skapande skikt.
Men Jean Rhys gjorde i sin roman ”Wide Sargasso Sea” någonting annat. Hon
intresserade sig konkret för vem Bertha Antoinette Mason kunde vara, inte
minst intresserade hon sig för den karibiska bakgrund som hon hade gemensam
med denna fiktiva person. Som tonåring kom Jean Rhys från födelseplatsen,
den västindiska ön Dominica, till Europa – och hade alltså gjort samma resa
från det tropiska landskapet över det vida Sargassohavet till ett kyligt
England.
När Jean Rhys kom på idén att låta Rochesters första hustru bli huvudperson
i sin roman förlöstes ett mer än decennielångt skrivande i något som räknas
som en litterär klassiker. ”Wild Sargasso Sea” ut kom 1966 då författarinnan
var 76 år och gjorde henne berömd. På svenska kom romanen 1989 under titeln
”Den första hustrun”. Nu ger Modernista ut boken igen under den betydligt
vackrare titeln ”Sargassohavet”.
I sin roman börjar Rhys med att ge Bertha Mason hennes rätta namn åter –
Antoinette Cosway – och ger henne samtidigt tillbaka människovärde och
biografi. Rhys öppnar en hemlig dörr i Brontës viktorianska roman – en dörr
till koloniernas historia, minst lika undertryckt som en förbjuden kvinnlig
vrede. På så vis sätter hon i viss mån Brontës romanverk i gungning och
indikerar att Janes och Rochesters lycka möjligen bygger på någon annans
bortvisade olycka. Janes lyckosamma emancipation och artikulerade kamp för
kärlek och oberoende får sin spegelbild i Antoinettes vaga och fåfänga kamp
för egentligen samma mål som i hennes fall leder till ökat beroende,
galenskap och undergång.
Det är på Jamaica som romanen tar sin utgångspunkt, i ett doftande
överdådigt landskap, blommande av ormbunksträd och bläckfiskorkidéer, en
brittisk koloni som just släppt sina slavar fria. Jean Rhys beskriver
sinnligt på en raffinerat enkel prosa detta landskap, liksom gamla och
nytillkomna spänningar mellan människor, grupper och hierarkier. Här lever
den kreolska Antoinette och hennes mor i ett pågående förfall sedan fadern
supit ihjäl sig och lämnat halvsyskon lite varstans på Jamaica. Nu kallas
hon ”vit neger”. De svarta ägnar sig åt obeah, traditionell magi och hatar
de vita som varit deras forna herrar, men här finns också gamla band mellan
herrskap och tjänstefolk som kan rymma värme och omtanke. Antoinette flyter
omkring mellan dessa världar, tills de svartas hat kulminerar i en våldsam
eldsvåda – en pendang till branden på Thornfield Hall.
När Rochester kliver in i historien nämns han aldrig vid namn – men skildras
som en engelsk gentleman oförmögen att kunna förstå vare sig landskap eller
mentalitet. Initialt fascineras han av den vackra flickans och platsens
exotism men handlar i enlighet med sin tids och sin klass konventioner och
ser inga hinder att ha sexuell kontakt med en svart tjänsteflicka.
Antoinette bryts långsamt ner av den genuina bristen på verklig förståelse,
som ingen obeah kan bota.
Den feministiska läsningen av Sargassohavet flätas in i en postkolonial.
Antoinette har som föräldralös i ett sönderfallande samhälle inga
möjligheter att skapa sig en tillvaro utanför äktenskapet. Som dotter till
en slavägare fick hon sitt välstånd från den koloniala ekonomin, innan
familjen gick under. Antoinette blir en marionett som inte hör hemma
någonstans, och denna bristande förankring blir till sist
identitetsupplösande. Kolonialismen har inte bara ödelagt de svartas liv
utan också hennes.
Jean Rhys ger den förstummade galna kvinnan röst och öde. Blicken från
Jamaica mot imperiets centrum och dess cynism är klarsynt men otolkande – vi
tillåts dra våra egna slutsatser. ”Sargassohavet” är till sist ett oroande
mästerverk som undandrar sig en slutgiltig tydning. Indiktningen i
Antoinettes öde blev också en möjlighet för Rhys att beskriva sitt eget
existentiella dilemma – bristen på delaktighet och verklig hemmahörighet.
Ingegärd Martinells tolkning är vacker och stilsäker.
EVA STRÖM
författare och läkare