Kerstin Thorvall
Jag är en grön bänk i Paris. Dikter 1965–1991. Albert Bonniers Förlag.
Kerstin Thorvall är poet. Det slår Göran Greider fast i sin varma och
generösa efterskrift till volymen som samlat Kerstin Thorvalls poesi mellan
1965 och 1991. Det är en text tänkt som ögonöppnare och omvärderare. För
Kerstin Thorvall har knappast tagit plats i den lyriska diskussionen eller i
det svenska lyriska landskapet.
Kanske har det med hennes persona att göra? Mediepersonen Kerstin Thorvall
har varit stark, karismatisk och kontroversiell. Med sina oförblommerade och
självutlämnande texter om kvinnlig sexualitet sågs hon först som skandalös
och sedan som pionjär. Under 90-talet kunde man omvärdera henne och hon
släpptes in i det finkulturella rummet. Då kunde man också se Thorvalls
styrka: direkthet och liv i den talande detaljen.
Det finns också en hel del av detta i Thorvalls poesi. Själv är hon blygsam
och säger att hennes dikter mest har kommit till på skakiga tåg när det inte
funnits tid till större format. Men just den där ögonblickliga tillkoms-ten,
den yttre skakigheten, resans hets, den inre pickande brådskan, fångas ofta
i en snabb och suverän gest inte olikt en krokiteckning. Och på den
avgörande frågan – Finns det liv i detta? – svarar jag ofta tveklöst ja.
Jag kommer till och med att tänka på en rad av Södergran: ”Min dikt ska inte
vara dikt utan klomärken.” I sina bästa ögonblick är just Thorvalls dikter
ett snabbt utfall med handen och tanken, initierat av en uppblossande känsla.
Hennes teman är desamma som i hennes övriga författarskap: sexualiteten och
kärleken. Sexualiteten är trotsigt livsbejakande, ångestbefriande och
behöver inga filosofiska övertoner. Hon försvarar den kvinnliga sexualiteten
rakt av. Det är befriande ärligt. Och hon försvarar lusten att leva som en
pion, överdådigt, vällustigt, skamlöst och öppet. Tills kronbladen faller
sönder.
Blir det banalt? Kerstin Thorvall har ett suveränt handlag med det banala,
en osviklig balans i sin hantering av nötta fraser och motiv, som får dem
att blomma på nytt. Det är hennes känsla för det uppblossande ögonblicket
som aldrig sviker henne.
”Jag är en grön bänk i Paris” har en överraskande fräschör i ämnesval och
språk, inte minst när det handlar om det sjaskiga, det bedagade, det icke
tillåtna. Långt borta från seminariesalarna blomstrar Kerstin Thorvalls
poesi, skamlöst öppen och tillåtande just som en doftande skär pion.
Det är både modigt och vackert.