Konst. Yvonne Larsson, Jonas Liveröd: Ystads konstmuseum, t o m 30.11.
Altamontfestivalen i december 1969 var tänkt att bli en gigantisk musik- och
folkfest i Woodstockfestivalens anda. Förutsättningarna föreföll idealiska –
en gratis konsertkväll i närheten av San Francisco med alla de stora banden:
Grateful Dead, Jefferson Airplane, Santana och som huvudattraktion och
sponsor ett Rolling Stones på USA-turné.
Men organisationen var bristfällig. Först tjugo timmar före konserternas start
kunde arrangörerna enas om platsen för festivalen. Trots det strömmade
hundratusentals människor till Altamont Speedway, där Hells Angels på
inbjudan av Rolling Stones ansvarade för säkerheten.
Kvällen slutade i katastrof. I ett stegrande kaos av rockmusik, droger,
snedtrippar och bråk misshandlades en ung svart man till döds framför scenen
av medlemmar ur just det Hells Angels som skulle garantera ordningen. När
gryningen kom hade hippierörelsens vision om love, peace and understanding
mött sitt brutala slut.
Om mardrömsscenariet framkallar en klibbig känsla av våld och okontrollerbara
drifter, kunde det inte passa bättre som förtext till Jonas Liveröds
konstnärskap. I hans nyutkomna bok ”The Violence” inleder händelsen färden
genom hans mörkt skruvade bildvärld. Här samlas anonyma gestalter kring
hotfulla situationer och mystiska riter med drag av såväl Ku klux klan som
rå gängkriminalitet.
Samtidigt utövar de tuschteckningar och installationer som han visar på Ystads
konstmuseum en suggestiv dragningskraft på mig. Det är en mörk version av
”Alice i underlandet” som han manar fram, ett universum där gängse
värderingar och strukturer för längesen brutit samman.
Likt många av sin generations konstnärer (födda under 1970-talet), använder
han skickligt seriemagasinens estetik, vars tydliga konturer och effektiva
berättarteknik står i skarp kontrast till bildernas oroande surrealism.
Under ytan pulserar det dovt av politiska, existentiella och moraliska
strömmar, men även en svart humor dränkt i pärlor och kletig färg.
Det är också denna dubbelhet i Liveröds konst som fängslar mig så starkt: det
på en gång dystopiska och teatrala, en lekfullhet som inte tar udden av hans
hämningslösa excesser i mörkrets tecken utan snarare förstärker dem.
Snudd på lika helgjuten som Liveröds presentation är Yvonne Larssons
utställning en trappa upp. I den stora salen breder hennes magnifika
målningar ut sig i en svalt skimrande färgskala. Anslaget är både drömskt
och konkret, sinnligt och abstrakt.
Med sina penseldrag förvandlar hon motiven – naturen, föremålen, arkitekturen
– till i första hand tecken och symboler. Ett slags utgångspunkter för det
utforskande av blicken, färgen, ljuset och hågkomsten som hon så envist
ägnat sig åt.
Jag tycker om den matt blänkande ytan, hur den antika stadens silhuetter på
nära håll luckras upp till ruiner inför min blick.
Allt fast och beständigt förflyktigas skrev en gång Karl Marx och det är i
just detta skede som jag skulle vilja placera Larssons måleri (om än inte i
frasens ursprungliga bemärkelse). I sina studier av lövverkets skuggspel,
huskroppens förenkling, kustlinjens helhet närmar hon sig ständigt
upplösningens gräns. Ändå tar konturerna och materian precis som i
verkligheten trots allt form. Lika svårt som att exakt minnas kan det vara
att glömma det man en gång sett. Det vet Yvonne Larsson som gång på gång
utmanar seendets och minnets schabloner i sitt konsekventa konstnärskap.
CAROLINA SÖDERHOLM
konstvetare och kritiker