ALEX KERSHAW. I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes, den stillsamme gymnasisten och arkitektstudenten som efter ett halvår som legationssekreterare i Budapest från sommaren 1944 skulle bli 1900-talets mest internationellt ryktbare svensk, en av Förintelsens stora ikoner och det lilla neutralitetsflaggade landets ende hjälte av rang från det andra världskriget.
Vem var han? Och vad uträttade han? De flesta svenskar från skolålder och uppåt torde ha något slags begrepp om honom grundat på vad de hört, läst eller sett på film, mannen som dyker upp i mörkret och konfronterar Förintelsens bödlar beväpnad med sin anteckningsbok.
Raoul Wallenberg är mannen vars uppfinningsrikedom och beslutsamhet sägs ha räddat upp emot 100 000 människor i Budapest, skriver utrikesministrarna Bildt och Clinton i en gemensam artikel inför hundraårsminnet.
Det är denna berättelse som utgör temat i journalisten Alex Kershaws bok med den lite missvisande svenska titeln ”Raoul Wallenbergs sista dagar”, eftersom den täcker hela hans liv och tiden långt därefter. Kershaw är inte professionell historiker, han är inte ute efter att tillföra nytt material eller nya perspektiv utan vill skriva en fängslande historia där han framförallt bygger på den befintliga Wallenberglitteraturen, företrädesvis på engelska. Det är en bitvis skickligt genomförd populariserad omförpackning, men med åtföljande svagheter.
Kershaws litterära grepp är effektfullt och gripande; han tar fasta på det historiska faktum att räddaren Wallenberg och den nazistiska mördarbyråkraten Eichmann bägge verkade i Budapest vid samma tid och att deras respektive verksamheter griper in i varandra. De blir berättelsens två motpoler och mellan dem skildras en judisk familj som hotas av deportation till dödslägren men räddas av Wallenberg. Läsaren får på detta sätt följa bödeln, offren och räddaren.
Här börjar svagheterna i boken på allvar torna upp sig. Självklart får man i en framställning som denna acceptera förenklingar och att vissa omständigheter lyfts fram, men Kershaw går längre än så. Redan några dagar efter sin ankomst söker Wallenberg enligt framställningen upp Eichmann på hans kontor och denne far ut mot svensken för de skyddspass han utfärdat och som Eichmann menar är förfalskningar allihop. Senare följer en middag hemma hos Wallenberg där han går i ideologisk närkamp med sin motståndare, en av de mest kända och dramatiska scenerna i Wallenbergberättelsen, eller snarare mytologin.
Det finns nämligen inget belägg för att Wallenberg och Eichmann någonsin träffades. I Wallenbergs fickkalender finns Eichmanns telefonnummer uppskrivet och i ett annat sammanhang nämner han en planerad middag med SS-chefen Himmlers representant i Ungern. Men det är sannolikt att det senare inte syftar på Eichmann utan på Himmlers ekonomiske representant Becher, som Wallenberg hade en serie historiskt belagda sammanträffanden med.
Spelar det någon roll? Ja, vilket värde har skildringar av i bästa fall hypotetiska, i värsta fall uppdiktade, möten, återgivna med repliker, ansiktsuttryck och cigarettrök? Det är kanske en god historia, fast inte i vetenskaplig mening. Här, liksom på andra punkter, är det uppenbarligen Kershaws litterära grepp som tar överhanden på källornas bekostnad. Överhuvudtaget ger Kershaws källor och det sätt han utnyttjar dem inget övertygande intryck. Han saxar ur litteraturen utan att gå till ursprungskällorna och där litteraturen inte räcker till bygger han på med antaganden om vad Wallenberg och andra tänkte eller sade.
Historikern Paul A Levine har i boken ”Raoul Wallenberg i Budapest: människan, myten och förintelsen” gått igenom den systematiska mytologisering som Wallenberg varit föremål för. Det är inget försök att förringa hans insats, snarare tvärtom, att få vår bild av honom och det sammanhang där han verkade att vila på så säker grund som möjligt och inte på antaganden och förväxlingar och successivt inflaterade rykten där det antal människor som han personligen skall ha räddat hela tiden har tenderat att öka.
Kanske kan man säga att Kershaw skrivit ännu en medryckande story, ännu ett endimensionellt hjälteporträtt. Men är detta verkligen rätt sätt att hedra den historiske Raoul Wallenberg? Blir hjältemodet mindre om det inte utfördes av ett helgon utan av en människa?