Fantomas
Roskildefestivalen
2.7
MUSIK. Bandet leds
av Mike Patton, som nådde sina största kommersiella framgångar som sångare
för det konstnärligt anspråksfulla funkmetalbandet Faith No More. Det var så
mainstream han någonsin blev, men det ska sägas att flera av de låtar som
bandet lirade i Roskilde är större hits än någonting FNM någonsin kunde
drömma om. Det rör sig om hårt omarrangerade och väldigt skruvade versioner
av filmsoundtracks, teman från bland annat " Cape Fear", "
Twin Peaks", "Gudfadern" och " Rosemary’s Baby"
som bandet ursprungligen gjorde på albumet de kallar "Director’s
Cut".
Detta är bara en av tre konstellationer Mike Patton uppträder med på
årets festival; han har alltså fått samma tredubbla chans som den nästan
lika egensinniga basisten Bill Laswell fick i fjor. Dagens Roskildeledning
kan med fog anklagas för att gå de breda vägarna, men den här typen av
excentriska artistval gör sitt för att bevara festivalledningens rykte som
orädda chanstagare med integritet. Senare på lördagskvällen spelar Patton
tillsammans med Rahzel, en gång i hiphopbandet The Roots. Söndagens konsert
gör han med norrmannen Kaada.
Men inget kan väl vara mer vågat eller mer utflippat än Fantomas, bandet han
har tillsammans med tre medlemmar ur Slayer, The Melvins och egna bandet Mr
Bungle.
Musiken är en märkvärdig kombination av thrash metal, konstrock,
industrirocdk och katolska koraler. Buzz Osbourne ser ut som fågelskrämman i
"Trollkarlen från Oz" som oförhappandes fått en Gibson Les Paul
i handen; hans uppsyn är i sammanhanget helt logisk. Trummisen Dave Lombardo
har fler cymbaler hängande uppe i rampen än vad det finns kastrullock i ett
genomsnittligt restaurangkök; några av dem är nog i själva verket navkapslar.
Det är pretentiöst, visst, men det rullar på ändå. Och det är roligt,
vilket kanske inte återspeglas i musikernas uppsyn men väl i den sanslöst
oförutsägbara musik de gör tillsammans. Patton sjunger, väser, skriker,
vansinnesgarvar, ofta i symbios med en samplad barnkör eller vet-inte-vad.
Galet, fräckt, helt oväntat.
Udda är också det italienska bandet Enzo Avitabile &
Bottari vars gimmick – för så mycket mer än så är det till syvende og
sidst inte – är att tre av medlemmarna trummar på vinfat. En av dem ser ut
som Obelix på resa till Rom, fast rytmerna är inte mer raffinerade eller
varierade än galärslavavsnittet i "Ben Hur" eller
bordsdunkandet vid valfri årgång av Münchens Oktoberfest, lite för mycket
fylleslag helt enkelt, vilket i längden bara tar fokus från och dränker det
egentliga bandet.
Inte det minsta udda, men rätt begåvad, var den show som danska R
&B-sångerskan Karen tillsammans med ett säkert band åstadkom.
Mainstream, jovars, men det svängde rätt bra.