Farliga förbindelser

”Vänta vänta. Det är som att regissera tre dobermann pinschers.”

Lars Noréns ord om att göra en teaterpjäs med tre kriminella. Under repetitionerna inför ”Sju tre” på Tidaholmsanstalten kedjeröker han och klottrar ned orden på sitt manus. Orden blir naturligtvis en replik i pjäsen. Och det tio år gamla manuset har fotograferats och pryder Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten”.

Dobermannrepliken är briljant. Men historien om ”Sju tre” beskriver Elisabeth Åsbrink som ett bestående blåmärke i människors medvetanden.
– Jag gjorde intervjun med Lars Norén till SVT:s ”Babel Special”, när hans dagbok släpptes. De som kontaktade mig efteråt pratade alltid om pjäsen ”Sju tre”. Det var som att den fortfarande pågick. Och jag insåg att ingen rett ut historien.

Vad är det som ska redas ut?
– Jag kanske kan fånga in någon sorts samtid: Varför blev den här debatten så infekterad att den fortfarande sprider gift? Polismorden i Malexander är ett av de brutalaste brotten vi haft i Sverige. Genom Folke Rydéns dokumentär ”Vägen till Malexander” knöts teatern hårt till brottet. Bilden av Norén som kall gör folk arga. Om det nu är en sann bild?

I ”Smärtpunkten” förenas kriminal- och kulturjournalistik. Historien som nystas upp är komplex: I mars 1998 nappar Lars Norén på teater-erbjudandet från Tidaholmsanstalten.

Han och producenten Isa Stenberg åker till Tidaholm och skriver manus tillsammans med tre av Sveriges farligaste brottslingar: Carl Thunberg, Mats Nilsson och Tony Olsson.

Norén identifierar sig starkast med Mats Nilsson, som hade skådespelar-ambitioner. Isa Stenberg blir en modersgestalt för Tony Olsson.

Pjäsen handlar om sig själv: Om hur Lars Norén gör en teaterpjäs med tre högriskfångar, varav två är nazister. Under en repetition mordhotar Tony Olsson Reine Brynolfsson, som har rollen som Lars Noréns alter ego.

Under sommaren 1998 hävs de intagnas Sju tre-restriktion – de får rätt till permission. Planer smids: pjäsen ska turnera utanför anstalten. Tony Olsson bor hos Isa Stenberg under permissionerna, ibland sover också Mats Nilsson över.

Efter premiären den 6 februari i Umeå utbryter slagsmål i Isa Stenbergs bil och riksturnén ställs in.

Parallellt med teaterarbetet genomför Tony Olsson en rad rån. I maj 1999 spelas pjäsen i Stockholm och 28 maj, dagen efter sista föreställningen, rånar han tillsammans med bland andra Jackie Arklöv banken i Kisa, beväpnad med pistoler och handgranater. I Malexander mördar de två poliser, som försöker hejda deras framfart.

Dagen efter pjäsen sker ett mordförsök och två mord. Händelserna i Malexander får en otäck koppling till Norén och Riksteatern.

Hur relevanta var anklagelserna mot teatern?
– Om polisen haft ett bra radiokommunikationssystem hade de två poliserna inte jagat mördarna på samma sätt. Det blev skamligt bortglömt i debatten, liksom kriminalvårdens oerhörda brist. Drevdimman är som i Lützen och den var fixerad vid Norén och Riksteatern. Men de hade också ett ansvar.

I boken står att det var rena E 4:an för Norén att komma in i fängelset. Hur tänkte Kriminalvården?
– Utåt sades att pjäsen gjordes i rehabiliteringssyfte. Men i själva verket var projektet ett sätt för Kriminalvården att få bättre rykte efter Tidaholmsupploppet 1994. Riksteaterns erbjudande var som en stekt sparv – en berömd konstnär, och projektet skulle inte kosta något. De skulle framstå som en progressiv myndighet med egna idéer. Dessutom tänkte de att en intellektuell vänsterperson som Norén hade bra effekt på de intagnas nazism. Medan Noréns projekt var att skapa konst mitt i samhällsdebatten.

Krockade rehabiliteringen med konsten?
– Det blev aldrig krock. Kriminalvården tog för givet att Norén trodde att det var rehabilitering. Kruxet är att man satte igång ett jätteprojekt, men att ingen ansvarig tänkte efter: ”Hur ska vi gå tillväga? Är det rehabilitering eller konst?” Det som presenterades för publiken var inget rehabiliteringsprojekt. Publiken gick för att se Noréns senaste skapelse.
– Men det var Kriminalvården och inte teatern som beviljade alla permissioner, som gjorde rånen möjliga.

Fick de permissioner för att de jobbade med teatern?
– Fångarna hade två slags permissioner – dels för att arbeta med teatern, dels så kallade normala permissioner för att vänja sig vid livet utanför. Det var på de normala permissionerna samtliga brott ägde rum. Jag trodde först att teaterprojektet spelade in när de fick rätt till normala permissioner, men det står faktiskt ingenting om teatern i handlingarna. Men Olsson skulle friges ett och ett halvt år senare.

Vad kunde teatern ha gjort?
– Teatern och filmgänget mörkade ett antal problem. Mordhotet mot Reine Brynolfsson, regelbrotten under premiärdagarna i Umeå då Tony Olsson bröt mot sina permissionsbestämmelser. Slagsmålet mellan Carl och Tony.

Varför slog de inte larm?
– De ville genomdriva sitt banbrytande projekt. Norén var hyllad, liksom Riksteatern. Det handlade om äregirighet. Fåfänga. Det var fullsatt och pjäsen var en enorm konstnärlig framgång. Då.

I boken skriver Elisabeth Åsbrink: ”Tänk bilden: Isa, snart sextio år, inte över 1,60 lång /…/ och så Tony och Carl. Var någon av dem under 1,90? Vägde någon av dem under hundra kilo? Var någon av dem snälla lamm?”
– Den enda som insåg det galna i att Isa skulle vara fotboja på stan åt Tony och Carl var Tony Olsson själv.

Varför?
– De som skapade ”Sju tre” bildade sin uppfattning om vad en brottsling är på 1970-talet. Då rådde synen att alla gick att förändra. Svaret på varför debatten är så laddad är delvis att sättet vi ser på brott har förändrats. Idag går snacket: bygg säkerhetsbunker – lås in dem – kasta bort nyckeln. Politiska partier flaggar för att ökad säkerhet ska bli en valfråga – men det blir ingen diskussion om vad det innebär.
– Några av de här mycket tungt belastade männen har vuxit upp i familjer som borde ha varit barnförbjudna. Har vi ett ansvar för barn i familjer som inte fungerar? Vill vi ta hänsyn till sambandet mellan traumatisk barndom och kriminalitet?

Debatten kring pjäsen fokuserade mest på nazismen.
– Det är ett moraliskt problem, att ta två amatörer och få dem att gestalta vår tids ondska under eget namn. Framför en offentlighet som reagerar stenhårt direkt. De hade inga redskap för att hantera reaktionerna. Där har Norén ett stort ansvar.
– Några kritiker menade att Tonys och Mats nazism stärktes när de fick applåder. Carl Thunberg säger att det var hatet mot dem och utanförskapet som gjorde dem mer fientliga. Jag har på olika sätt försökt få kontakt med Tony Olsson. Jag skulle gärna vilja veta vad han tycker.

Har du själv sett pjäsen?
– Jag har sett den på vhs efteråt. Föreställningen är väldigt intressant. Reine Brynolfsson gör ett otroligt jobb. Men min upplevelse är inte densamma som den de har som kände svettlukt, satt nära och kände sig hotade. De med judiskt påbrå, och homosexuella, blev rädda av att se de uppumpade tatuerade nazisterna.

I slutet av din bok beskriver du mediernas roll.
– Jag tycker att pjäsen är ett bra exempel på handfallenheten som vi demokrater känner inför våld och antidemokratiska element. Ska man tysta ner eller öppna upp för samtal? Att försöka förstå, är det att acceptera? Det tycker inte jag men det tolkas ofta så. Jag har anhöriga som mördats av nazisterna i Auschwitz. Att jag är antinazist ligger i sakens natur. Samtidigt tror jag inte att utanförskap hjälper mot antidemokrati.
– Om man i den allmänna debatten istället för att bara diskutera säkerhetsaspekter och bunkrar också kunde börja diskutera hur vi ska göra för att barn inte ska växa upp och bli Tony Olsson och Jackie Arklöv, då kanske min bok har gjort någon skillnad.