Farväl till religionerna

Litteraturlistan till Salman Rushdies nya roman ”The Enchantress of Florence” är som väntat massiv och vittnar om författarens enorma ambitionsnivå.

För vem annars skulle försöka sig på ett litterärt projekt som förbinder två vitt skilda världar och kulturer på femtonhundratalet i ett försök att ge oss insikt om den värld vi känner idag, och en större förståelse för hur lika vi alla faktiskt är.

”Ännu en Rushdiebok där anteckningsboken var nödvändig för att hålla reda på en myriad av medverkande”, säger jag till författaren som sitter på sin agents kontor på 57:e gatan i New York. Han ler lite överseende.

– Ursprungligen tänkte jag att här har vi två kulturer mitt i sina storhetstider som nästan inte kände till varand­ras existens. Om jag kunde hitta på en historia som förband dem – som tvingade dem att ta ställning till varandra och till de tankar och problem de gick och bar på, så skulle det vara intressant. Det blev en serie berättelser om resor som börjar med att en mystisk europeisk resande ankommer till den store kejsaren Akbars hov i Hindustan med en besynnerlig historia om att de faktiskt är släkt. Läsaren får därefter, liksom kejsaren, ta ställning till om den resande talar sanning.

Den historia Rushdie bjuder på är lite av ett äventyr. En vidunderskön kvinna, som samtidigt är en bortkommen prinsessa från mogulriket, blir tillfångatagen av den ene krigsherren efter den andre. Hon förbländar dem alla med sin skönhet och blir deras öde. Hon förälskar sig slutligen i en italiensk legosoldat som tar henne med till Florens. Hon är kejsar Akbars farfars syster och hennes äventyr utgör därför en okänd koppling mellan Europa och Indien. Det är i varje fall vad den europeiske resenären påstår när han med livet som insats – på äkta tusen och en natt-manér – ska underhålla kejsaren med sin otroliga historia.

– Det var just den osannolika historien som attraherade mig. Detta att skapa en person som kunde binda ihop öst och väst, och till på köpet en kvinna, vilket inte gjorde det mindre osannolikt. Det är det som intresserar mig som författare.

Som alltid i Salman Rushdies universum känner man att det mitt i virrvarret av begär, bedrägeri, makt och längtan finns tydliga samtidsbilder och små gliringar mot nutidens problemställningar

I romanen återkommer ett citat två gånger: ”Mänsklighetens förbannelse är inte att vi är så inbördes annorlunda utan att vi är så lika.” Det måste finnas en anledning till att det förekommer två gånger?

– Ja naturligtvis – även om det första gången är sagt lite som ett skämt. Men den allvarliga sidan av skämtet är att många av de saker vi slåss om liknar interna familjestridigheter. Det skulle vara mycket enklare om vi verkligen var väldigt annorlunda. Då skulle vi förmodligen låta varandra vara ifred i mycket högre grad och bara betrakta motparten som underlig. Problemet är att vi kan se oss själva i den andra, och att vi alla är giriga, våldsamma och i stånd till att begå förbrytelser. Omvänt har vi alla också det goda och ädla i oss. Människan är en konstant. Och en del av problemet är, precis som i familjeangelägenheter, att vi påminner så mycket om varandra att vi får klaustrofobi.

Så det är alltså en bok om att vi är mycket mer lika än vi tror?

– Det intressantaste med att skriva den här boken för mig var att jag hela tiden upptäckte långt fler likheter mellan Europa och Indien vid denna tid än jag hade förväntat mig. Den blomstrande filosofin i den europeiska renässansen hade klara paralleller till vad som försiggick vid Akbars hov. Det var samma tankar om religion och frihet. Det är också i denna tid som den europeiska humanismen föds och det är då som tanken om Indien som ett samlat rike föds, för att inte tala om den nya världen som blir koloniserad vid just denna tid. Oavsett vart man tittar så ser man spirorna till det som är vår värld idag.

Vad är det då med denna tid som du menar berör oss?

– Jag är historiker och det första man lär sig när man studerar historia är att allt vi läser om det förflutna berättar något om oss själva idag. Vi ser genom nutidens glasögon och det som intresserar oss är det vi kan nicka igenkännande till. Vi lever i en tid präglad av kulturella sammandrabbningar och oenighet, men tittar vi på 1500-talet får vi bekräftelse på att dessa konflikter inte är nya. Om vi tycker att den värld vi lever i nu är präglad av brutalitet och krig så var kejsar Akbars och Medicéernas tid minst lika våldsam och cynisk. Omvänt hade den också oändligt mycket skönhet. Mänskligheten har inte ändrat sig sedan den tiden, vi har bara utvecklat bättre vapen.

I jämförelse med hans förra bok ”Clownen Shalimar”, som handlade om inbördeskriget i det Kashmir hans familj kommer ifrån, så är ”The Enchantress of Florence” mer klassiskt Rushdieskt fabulerande. Och där ”Clownen Shalimar” hade ett tungt och ödesdigert budskap så är ”The Enchantress of Florence” en lättare och mer estetisk bekantskap. I båda böckerna beskriver Rushdie ett slags islam som är mycket mer moderat än den puritans­ka wahhabism som dominerar medie­bilden idag.

– Det är sant att ”Clownen Shalimar” är en mörk och dyster historia. Inte för att jag var dyster utan för att Kashmirs historia är dyster. Och jag kände att jag var tvungen att berätta den. Jag har ett väldigt personligt förhållande till Kashmir, det är där min familj kommer ifrån och det var där jag tillbringade min barndoms somrar – det är en magisk plats för mig. Därför är tragedin i Kashmir också extra smärtsam. Islam i Kashmir var på den tiden mycket mer sofistikerad än den rabiata puritanska form vi ser idag. Det särskilt charmerande var att religionerna i Kashmir hade blandat sig med varandra, så att muslimerna hade blivit lite hinduiska och vice versa. Det var på den tiden viktigare att man var från Kashmir än vilken religion man tillhörde. Men Kashmir blev krossat från båda håll. Från ena sidan av indierna som med hård hand försökte hålla fast i området och från andra sidan av pakistanska terrorgrupper som påtvingade de lokala en strängare form av Islam. Man frågade nästan aldrig kashmirierna vad de ville, och när man gjorde det bad de alltid båda sidor att bara försvinna och låta dem vara i fred.

När man läser dina böcker verkar det som om det ofta mer är religionen än islam som du opponerar dig mot? Jag kom att tänka på scen­en i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” där den onde biskopen äntligen är död och Alexander är tillbaka i sitt gamla hem. Men plötsligt står biskopens spöke bakom Alexander och knuffar omkull honom. ”Mig slipper du inte undan”, säger biskopen med korset dinglande över bröstet. Känner du dig jagad av religionen på samma sätt?

– Jag är inget stort fan av religion, och ”Fanny och Alexander” är enligt min mening en av Bergmans allra bästa filmer just för att den behandlar den puritanska religionen så subtilt. En amerikansk komiker sa en gång att ”puritanism är den smygande känslan av att någon någonstans har roligt”, och en del av den religiösa puritanismen handlar om att förhindra glädje och njutning. Man vill skapa en sträng och avhållsam värld, som misstänkliggör njutningen. Att talibanerna förbjöd musik var ingen tillfällighet, det var en central del av hela projektet. Och denna avtrubbning finner man i både kristna och muslimska samfund. Vi kommer inte ifrån att det i dessa tider har skett en militarisering av en viss religion, och det är mer militariseringen än religionen i sig som är bekymrande. Men jag är alldeles bestämt inget fan av reli­gion överhuvudtaget.

Religion, och tvivel, spelar också en roll i din nya bok?

– Ja, kejsar Akbar tänker mycket på religionens betydelse i ”The Enchantress of Florence”. Han funderar över hur alla religioner i grund och botten handlar om samma sak, och att det därför inte finns något särskilt behov av att framhäva den ena framför den andra. Men när jag gjorde research om honom fann jag att han i verkligheten gick ännu längre och att han av flera vid hovet blev misstänkt för att förråda religionen. I boken låter jag en av personerna säga att man kan likna religionen vid att ha en mor och en far. Precis som barn har behov av auktoriteter och att någon säger åt dem vad de får och inte får göra så hade mänskligheten länge behov av gudar som kunde fungera som allsmäktiga domare och vägvisare. Men precis som barn växer upp och tvingas stå på egna ben så måste mänskligheten göra detsamma.

– Det är intressant att i nordisk mytologi finns historien om Ragnarök, där gudarna lämnar Valhall. Efter Ragnarök är det ”bara” männi­skan kvar, och vi får göra det så gott vi kan med de medel vi har. Samma fenomen beskriver Roberto Calasso i sin fantastiska bok ”The Marriage of Cadmus and Harmony”, där ­gudarna för sista gången kommer ner från Olympen för att äta middag med männi­skorna. Jag gillar verkligen de historierna för de visar på en inneboende process där människan förr eller ­senare får klara sig själv.

– Det fanns en tid, när vi förstod mycket mindre av världen, då vi inte förstod världens begynnelse och därför hittade på historier som skulle hjälpa oss att besvara de stora frågorna. Det är i realiteten därför religioner existerar. För att kunna besvara de två stora frågorna: Var kommer vi ifrån? Och nu när vi är här, hur ska vi leva våra liv? Det vi vet nu är att religionernas svar på den första frågan alla är fel, det var inte så världen blev till. Det finns helt klart vackra religiösa skapelseberättelser. Både den kristna och den hinduiska, med Shiva som knådar ihop världen i en stor gryta, är vackra berättelser. Men de är inte sanna, de är fiktion. Och just därför vill jag heller inte ha religiösa svar på etiska frågor. När vi har fått det har det resulterat i inkvisitioner och ayatollor och förtryck. Jag använder inte religionen som verktyg för att besvara livets stora frågor, jag söker på andra platser.

Jakob Illeborg.

Översättning: Patrik Svensson