När jag bosatte mig i Sydafrika för två och ett halvt år sedan trodde jag att
jag skulle få dyka ner i ett konst- och kulturliv som kunde beskrivas med
termen post-postapartheid. En kultur som behandlat såren efter de mörka
åren, och som tagit språnget in i samtiden med fokus på mer universella
erfarenheter än apartheidtidens elände. Och visst, det finns en sådan
kultur. Den frodas och är framgångsrik.
Men jag förstod ganska snart att ryktet om det större kulturella skiftet var
starkt överdrivet, och när jag nu står i begrepp att lämna landet har jag
svårt att tänka mig någon angelägnare kultur än just den som fortsatt gräver
sig ner i kolonialism och apartheid. För problematiken är inte ens i
närheten av att vara färdigbehandlad. ”Kanske har vi inte ens börjat”, som
redaktören Melinda Ferguson uttryckte det på ett av seminarierna på
litteraturfestivalen i Franschhoek förra helgen. Samtalet handlade om just
det där höga elektriska stängslet som fortfarande står mellan svarta och
vita i det sydafrikanska samhället – såväl fysiskt som psykiskt.
Författaren Ndumiso Ngcobo påpekade lätt raljerande att man som svart måste
komma ut som civiliserad för att accepteras på andra sidan stängslet, t.ex.
genom att skriva böcker med titlar som “Some of my best friends are white”
(som han själv gjort). Reklamaren och twitterfenomenet Khaya Dlanga tog upp
skillnaderna mellan George W. Bush och Barack Obama, och frågade sig om
Obama under sin valkampanj hade kunnat odla samma bonniga och outbildade
image som Bush gjorde?
”Vi talar fortfarande om ras, eftersom det fortfarande är en brinnande
angelägenhet”, fortsatte han. ”Fast det är ingen svart angelägenhet, utan en
universell.”
Men problemet är också ömsesidigt. För lika mycket som det är samhällets och
omvärldens negativa syn på svarta, ligger det ofta en negativ självsyn i
bakgrunden. Det går inte att lagstifta bort en underlägsen ställning som
formats av 350 år av kolonialism, och som konsoliderats under fyra decennier
av apartheid, bland annat genom en avsiktligt bristfällig utbildning där de
svarta eleverna lärde sig förakta sin kultur och sitt ursprung.
Hur bryter man denna ömsesidigt negativa syn? Hur kommer man till rätta med
detta underskott av självförtroende? Det är bisarrt att behöva ställa dessa
frågor år 2011. Men så länge frågan om svartas lika värde bara uttrycks
genom högtidliga deklarationer och ytliga åsikter, och inte i konkreta
handlingar, kommer ingen förändring att kunna ske.
Inte så länge afrikaner tillåts svälta ihjäl i flyktingbåtar. Inte så länge
europeiska bönder tar emot EU-subventioner som underminerar de afrikanska
jordbruken. Inte så länge konsumenter efterfrågar produkter vars billighet
förutsätter slavarbete.
Så den som känner sig utled på dessa frågor bör rikta sin uppmärksamhet bort
från konsten de kommande decennierna. Det är nu det måste börja på allvar.
Tor Billgren
journalist bosatt i Kapstaden