Utan att göra minsta anspråk på att vara synsk kan jag redan nu förutspå att ”Ice Age 3” kommer att klättra högt på biotoppen i nästa vecka. De brukar göra det, de här filmerna, och för den som undrar kan jag bekräfta att den nya uppföljaren inte är sämre än den förra, den förhistoriske ekorren Scrat är fortfarande besatt av sitt ekollon och sengångaren Sid ställer till det för sig och de sina.

Årets version har visuellt livats upp av sparsamt använda 3D-effekter och dialogen balanserar liksom tidigare mellan barnvänlig slapstick och spetsigare dimensioner för vuxna. Till den senare kategorin hör årets relationstema, där inte minst den ständige birollsinnehavaren Scrat för en hård kamp mellan sin inbitna individualism och tvåsamhetens lockelser.

Precis som mammuten Manny har Scrat hittat en kvinnlig partner. Scratty delar Scrats begeistring för nötter och har honom snart fast i parlivets trånga och kravfyllda jordhåla. Den lilla parallellhistorien hör till filmens höjdpunkter, drastisk och kärv och samtidigt med en ironisk skärpa som saknas i huvudspårets mer traditionellt framlunkande äventyrshistoria om lojalitet, familjeliv och manlig vänskap.

Mammutparet Manny och Ellie väntar smått och vapenbröderna från tidigare avsnitt hanterar förändringen på olika vis. Medan den sabeltandade tigern Diego bittert drar sig undan söker sengångaren Sid förtvivlat bli förälder själv. Manny å sin sida bygger febrilt lekplatser och försöker barnsäkra naturen själv medan Ellie skakar på sitt stora tunga huvud åt all denna manliga barnslighet som den stora kloka mammutmamma in spe hon är.

Rollfördelningen och perspektivet är bekant från många animerade produktioner som befolkas av just kul och kaxiga killar i olika skepnader. Ges kvinnliga alternativ är de antingen sexobjekt eller mammor och sällan eller aldrig får de säga något roligt. Att anlägga ett genusperspektiv på något så lättsamt som tecknad film är förstås fånigt och samtidigt är det i kraft av just tittarsiffrorna viktigt att se vad som faktiskt förmedlas.

Att filmbranschen är dominerad av män vet vi och än mer kompakt är den manliga dominansen inom den animerade filmen med sina inbitna radarpar, från Kalle och Långben till Wallace och Gromit. Manlig problematik och manlig komik och kanske är det så som Annika Lantz upprivet hävdade i en krönika i tidskiften Bang häromveckan, att det måste vara män som berättar det roliga.

Och småkul är det förstås, absolut. Inte minst Claes Malmberg gör en minnesvärd tolkning av årets nykomling, den enögde vesslan Buck som hjälper den omaka flocken ut ur underjorden, dit de tvingats vandra för att rädda den evige olyckspåsen Sid. Om isen symptomatiskt nog smälte i den förra filmen rämnar den nu och ger plats för ett land där förment utdöda djurarter fortfarande lever kvar i något slags primitiv, evig grönska.

Över den möjliga skarpa klimatvinkeln lägger sig snabbt en ganska klistrig hinna av moralkaka och family values, allt toppat med nedkomsten av en stjärnögd mammut-bebis, komplett med babyjoller och långa ögonfransar.

All set and go för nummer 4 alltså. Mer is, någon?