Dags att välja

Text: Michael Tapper
Publicerad 27 september 2009 17.11 Uppdaterad 28 september 2009 8.32

Film.
Efter årets större, bredare och ambitiösare utbud av fantastisk film i Lund är det mest slående intrycket hur många olika stilar och tendenser som lever sida vid sida.

Det är som om genrerna science fiction, skräck och fantasy tvekar vid ett vägskäl inför framtiden.

En del blickar tillbaka genom tematiska och stilmedvetna pastischer, andra går hela vägen tillbaka till ett nyklassiskt berättande. Och så finns det dem som trevar sig framåt mot nya och okända marker.

Femtiotalet är klassisk pastischmark, som i den charmknasiga ”Alien Tres­pass”, men sjuttiotalet verkar vara det nya favoritdecenniet. Indonesiska ”Macabre” är ett koncentrat av den onda familjen-motivet från klassiker som ”Motorsågsmassakern”, och den italienska giallon hyllas dels av belgiska ”Amer”, dels av giallomästaren Dario Argento själv i en film med den självklara titeln ”Giallo”.

Det är snyggt, stilsäkert, i bland kul, i bland enbart dunkelt. Fast till syvende og sidst ett poänglöst idisslande av genreklichéer. Den ende som försöker göra något mer än en stilstudie är danske Ole Bornedal. Hans ”Fräls oss från det onda”, med svensk biopremiär i nästa vecka, är baserad på Sam Peckinpahs ”Straw Dogs” (under nyinspelning i Hollywood).

Utöver temat barbari/civilisation har den också ett brännbart ämne om främlingsfientlighet som börjar lovande men slutar med en politiskt övertydlig actionbombasm följd av en påklistrad hyggeförsoning.

Bland de nyklassiska filmerna finns ”The Children”, som uppdaterar det onda barnet-motivet från ungdomsupprorets sextiotal till knivhysterins Storbritannien vid millenniet, och Fredrik Hillers ”Psalm 21”. Där den förra bekräftar moralpanikens skräckbilder gör Hiller det omvända. Han vänder den anklagande blicken mot föräldrarna och bryter upp från en ond, biblisk moral.

De två konstnärligt djärvaste filmerna skulle kunna vara tvillingar. Likt ”The Clone Returns Home” använder nämligen även Duncan Jones kloningsmotivet för att i långfilmsdebuten ”Moon” skildra sönderfallet av jaget och verkligheten i en alltmer abstrakt och förkonstlad värld. Hans berättelse om en ensam man på en månbas är en intressant variation på pappa David Bowies sångtext om den rymdförliste Major Tom i ”Space Oddity”.

Slutligen finns det filmer som trotsar alla kategorier, de flesta inom animationens gränslösa värld. ”Mary & Max” är en rörande brevväxling mellan en åttaårig flicka och en medelålders man som i vilken annan genre som helst skulle utvecklas till ett obehagligt pedofildrama.

Leranimationen ”Edison and Leo” är en actionfars med elak anspelning på den amerikanske uppfinnaren och hans brutala affärsmetoder.

Originalitetspriset tar nog ändå den franska ”A Town Called Panic”, en leksaksanimation om en häst, en cowboy och en indian som bor ihop på den franska landsbygden; hästen är klart klipskast.

Filmens anarkistiska upptåg är som en resumé av alla de bisarra infall jag minns från roliga timmen på mellanstadiet. När klassen var i uppror och fröken i upplösning. Hysteriskt, utflippat, genialt. Och alldeles oförglömligt.

Större eller mindre text



0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "Dags att välja"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu