– Den är mycket större än en politisk bomb. Den är ett jordskalv i en nations
självuppfattning, säger författaren och debattören Carsten Jensen.
Dokumentärfilmen Armadillo gick omedelbart, och till lysande recensioner, upp
överst på den danska biotoppen efter premiären för tio dagar sedan. Sedan
dess pågår en våldsam debatt om den danska insatsen i Afghanistan. Det finns
en officiell bild som delas av många danskar och som säger att Danmark är i
Afghanistan för att bygga broar till befolkningen, starta flickskolor och
hjälpa landet till demokrati. ”Diplomater i uniform” kallade
socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt soldaterna efter ett besök
på en bas för något år sedan.
Filmen visar något helt annat. Danska soldater är där för att döda talibaner.
Oskyldiga civila, barn och vuxna, dödas av danska bomber.
I den mest debatterade scenen dödar de danska soldaterna från basen Armadillo
fem talibaner genom att först kasta en handgranat mot dem och sedan skjuta
dem från nära håll. Händelsen ska nu undersökas av danska försvaret. Kanske
var talibanerna sårade och försvarslösa när de sköts. Filmen visar hur de
danska soldaterna tar talibanernas vapen och visar upp dem som troféer hemma
på basen. Soldaterna är euforiska som ett fotbollslag efter en vinnande
match. En soldat ringer hem och berättar att han varit med om en
likvidering. I en annan nästan lika omdebatterad scen får soldaterna besök
av en pappa från närmaste by som berättar att hans lilla dotter dödats av
danskarna under en eldstrid.
Filmen är en politisk vattendelare. När den visades i folketingets
försvarsutskott sa högersidan med Dansk Folkeparti i spetsen att den visar
vilka hjältar de danska soldaterna är och vilken moral de har medan
vänsterblocket talade om Afghanistan som ett danskt Vietnam. Samma
uppdelning av reaktionerna har det varit bland det danska folket att döma av
alla insändare och blogginlägg. Både krigsmotståndare och -anhängare hyllar
filmen.
Regissören Janus Metz är inte förvånad. Han visste att filmen skulle vålla
debatt, särskilt efter filmningen av stridsscenen.
– Det här startade som ett projekt om att ta kriget in i folks vardagsrum. Jag
tror att den har medfört att Danmark har mist sin oskuld som en krigförande
nation. Krig är något oerhört komplext men det handlar om att döda. Och ofta
döda för att skapa fred. Den paradoxen intresserar mig, säger han.
Janus Metz och fotografen Lars Skree levde med det danska förbandet dygnet
runt på Armadillobasen i Helmandprovinsen i tre månader i olika omgångar. De
var beslutna att följa soldaterna överallt även om det innebar fara för
deras liv. Precis som soldaterna skrev de avskedsbrev till sina familjer
innan de åkte iväg.
– Men vi var inte soldater och det var viktigt att komma ihåg. Vi var tvungna
att hålla distansen. Jag är en betraktare som försöker läsa koder, säger
Janus Metz.
När filmteamet hamnade under beskjutning första gången kände han samma känslor
som soldaterna: Upphetsning, rädsla, adrenalin som pumpar och samtidigt en
slags likgiltighet inför faran. Känslorna har han försökt överföra på filmen.
– Jag lägger inga moraliska aspekter på soldaternas reaktioner men jag vill
försöka förklara mekanismerna bakom att de reagerar som de gör.