I onsdags blev det nya filmavtalet klart, efter ett segdraget skyttegravskrig
mellan biografer, tv-bolag, filmproducenter och bredbandsleverantörer. Men
få verkar jubla.
I går dundrade Aftonbladet ”Skrota avtalet nu”, och HD:s kulturchef Gunnar
Bergdahl skrev om ”tre förlorade år” fram till nästa avtal 2015. Oberoende
Filmares Förbund (med bland andra Roy Andersson) har lagt ut en rolig
annons på Blocket: ”Bortskänkes: Defekt filmavtal”.
Många hade hoppats på ett haveri i förhandlingarna. Det hade kunnat bana vägen
för en helstatlig filmpolitik – som i Danmark – istället för en ohelig
allians mellan staten och kapitalet. Problemet med en sådan lösning är att
den skulle kosta betydligt mer pengar för staten.
Filmavtalet kom till 1963 för att rädda svensk filmproduktion då tv:n dödade
biografer. Staten skulle skjuta till halva kakan och biograferna halva,
genom tio procent av varje såld biobiljett. Idag ser vi mest film hemma, men
filmavtalet handlar fortfarande mycket om bio som visningsform. Och
biografmarknaden styrs idag till 80 procent av ett bolag, SF Bio, som kanske
inte alltid har har lust att köra upp de filmer som har fått statligt stöd.
Utgångsläget för det nya avtalet var att få med bredbandsleverantörerna. Men
de hoppade av före jul eftersom biograferna krävde förtur till filmpremiärer
och hårdare tag mot fildelare. Det innebär att framtidens kanske viktigaste
filmdistributörer inte är med.
Vad gäller förturen fick ändå biograferna ge sig till slut – nu kan även film
avsedd för premiär på tv, dvd och vod (video on demand) få stöd.
Ett litet fall framåt. Eller: en liten putt på båten där staten och kapitalet
gungar tillsammans. Vi får se om skutan flyter när avtalet ska omförhandlas
2015.