KATINKAS KALAS. Det skulle inte förvåna om flera av de inblandade i ”Katinkas kalas” inom några år gör strålande insatser inom svensk film. Här är en god skådespelarensemble med nya ansikten, en debutregissör och manusförfattare som visar prov på social satir (Levan Akin) och en fotograf (Linus Rosenqvist) som vågar bryta mot den handhållna och gryniga normen genom att istället parkera kameran och plåta skira, mjölkvita bilder. Det finns mycket i ”Katinkas kalas” som kan sorteras in under ”lovande” – men tyvärr är resultatet en halvdan film.
Upptakten är bra. Ett gäng hipsters, drygt trettio år gamla, samlas för att fira vännen Katinkas (Mia Mountain) födelsedag i hennes hus på landet. Medelhavsdelikatesserna dukas fram i trädgården, samtalet kretsar kring konst och film. Men snart bryts stämningen av att Katinkas strulige tvillingbror Joel (Fredrik Lundqvist) dyker upp med ragget från gårdagskvällen – den blonderade och svanktatuerade bimbon Linda (Yohanna Idha) som brakar ner som en Big Brother-bomb i bersån. Festdeltagarna håller först god min, men snart blir den rättframma Linda en katalysator som får underliggande spänningar i gänget att bubbla upp.
Akin får in några fina poänger om ängsligt kulturkorrekta storstadsmänniskor, som i sin strävan att vara annorlunda bara rättar sig efter en ny mall. Som paret som koketterar med att de inte ser på tv (”vi ser bara på långfilmer och HBO-serier”) eller konstnären som vill göra en dokumentär om en ”störtskön” invandrarkvinna på en balkong.
Problemet med ”Katinkas kalas” ligger främst i manusbygget. Efter att Linda introducerats börjar filmen trampa vatten. Tempot är för lågt, dialogen för poänglös och konflikterna och karaktärerna för vagt tecknade. Det blir mycket snack och lite att titta på. ”Katinkas kalas” hade gjort sig bättre som en halvtimmeslång film på tv.