En bra story är inte fel, en bra story räcker långt. Frågan är om det är stoff till en kvällstidningsrubrik man behöver eller en historia stor nog att räcka till en hel film.

Om det är rubriken man är ute efter fungerar intrigen till ”Angel” fint – låter sig behändigt sammanfattas i några rader eller som i det här fallet – presenteras i filmens första kvart. Rockstjärnan Angels (Helena Bergströms) karriär är i dalande, skivorna har inte sålt på tio år och själv ligger hon i topp på den nesliga utelistan.

Äktenskapet med Richard (Rolf Lassgård) är inte roligare det, har inte varit på länge. Föräldrarna är döda och några barn har det inte blivit, på grund av karriären om inte annat och nu är det kanhända för sent. ”Jag kunde lika gärna vara död”, undslipper sig Angel i ett svagt ögonblick och av ingivelsen skapar Richard en plan som omsorgsfullt sätts i verket.

Genom att iscensätta Angels självmord ska den planerade coverskivan sälja stort samtidigt som hon själv får de eftertraktade rubrikerna – först som död, sedan som återuppstånden från det döda. I en snärtigt klippt och skuren introduktion kastas vi fram och tillbaka i tiden, från beslutet till verkställandet och reaktionerna och tillbaka till ingången av dramat igen.

En snärtig kvart som sagt var, sedan är stoffet förbrukat och ändå fortsätter filmen att rulla framåt, då och då avbruten av nya vilsna tillbakablickar. I övrigt tar dramatiken semester tillsammans med Helena Bergström, vars Angel reser till Thailand och tillbringar resten av filmen plaskande halvnaken i en paradisiskt belyst pool.

En sidohandling ges, en thailändsk kvinna förlorar sin man i en olycka och Angel bevistar begravningen och ser smärtan hos de verkligt sörjande. Här hade möjligen en djupare dimension kunnat uppnås, men kvinnan ges aldrig på allvar något utrymme i filmen, får knappt ett namn och än mindre en identitet.

Fokus är i stället – som vanligt – lagt vid Bergström och hennes register av olika graders hysteri, från den beryktade slemgråten till det armfäktande vrålandet och den uppjagade gnällrösten. Är detta bra skådespeleri? ”Argumenteringen svag, höj rösten”, tänker jag och undrar vad som hänt om man skruvat ner Bergström ett snäpp eller två.

Kanske hade en mer nyanserad gestaltning av det egentligen intressanta mediefenomenet stjärna i dalande kunnat uppväga filmens brist på framåtrörelse och just story. Som det nu är lägger Nutley i stället krutet på ytan och skapar med hjälp av begåvade fotografen Jens Fischer en visuellt vacker film, full av sensuella ljusskiftningar och poetiska bildvinklar.

Bra är dessutom Rolf Lassgård i rollen som Angelicas stryktäcke make, en rollprestation som lever just i kraft av nyanserna, trots manusets begränsade utrymme och de löjeväckande schablonerna i form av den blonderade hårmanen och getskägget. Svensk rockfarfar typ 1A, mot bakgrund av svensk sommar och svensk skärgård – ännu en nationalistisk vy för Nutley att beskäftigt belysa.